Alltså, inte kan man tycka illa om det här. Eva Eastwood spelar retropop i sådan hög grad, att man kan tänka sig den vara producerad av någon utbrytarsekt ur Amishrörelsen, alltså en som inte riktigt gillade att tiden stannade på 1800-talet, eller när det nu var, utan i slutet av 1950-talet i stället.
Alltså, man kan inte helt gilla det här heller, inte om man har sina skivor med Siw Malmkvist och Gunnar Wiklund, två artister med betydligt större röstomfång än Eva Eastwood. Men, har man en fäbless för gammeldags dansmusik och allmogekultur i största allmänhet, om man inte gillar saker som mp3 och mobiltelefoner är det här verkligen biets knän. Tycker man det var bättre förr, eller att det verkade vara bättre förr. Då är det Lyckost man slår på för bekräftelse. Personligen kan jag mycket väl tänka mig att göra det lite då och då.