Allt skrivande är hantverk och med det föraktade journalistyrket fick Strindberg bredd, snabbhet och säkerhet. Han skrev om konst, litteratur, riksdagen, försäkringsvärlden, kapplöpningar, Islands författning, eldsvådor och bolagsstämmor. Ja, allt det där man kallar samhället. Vill man sedan leva av pennan bör man vara snabbare, bättre och mer allsidig än genomsnittet. Som bekant kom han även dithän, och han visste hur man redigerade ner en notis till passande format.
Han blev alltså murvel först, i tidigt 1870-tal. Murvel i attityden, i grävandet, i hugget, men i stilen var han redan överlägsen, närmast ett ideal mot genomsnittet. Redaktör dessutom, för något så udda som direktör Samsons försäkringstidskrift. Utan de erfarenheterna - inget lysande kapitel om sjöförsäkringarnas brutala lurendrejeri i Röda rummet. Ovärderlig lärdom, men själv skriver han "förnedringsåren" om tiden.
Ska man därför tro att Strindberg i grunden var murvel, i allt han gjorde? Nej, glöm inte att han från 1874 också hade ett visitkort "e.o. amanuens i Kungliga biblioteket", alltså böckernas värld, den samlade kunskapens väldighet.
Djupast ur den låga verkligheten kan den höga litteraturen formuleras. I dag lär sig generationerna skriva på kurs och universitet och det blir uniformt sippt och ointressant. Då för tiden närmade Strindberg författaren till journalisten, nu skolas författaren till att likna adjunkten. Den svarta farsen "Strindberg på skrivarkurs (30 poäng)" återstår alltså att skrivas.