De är dock två tydliga karaktärer: runda Blixten med sin gula hjälm och slängiga dansstil och långsmala Mullis med runda jättebrillor, självsäkerhet och misslyckade dreadlocks. Men det är faktiskt allra första gången vi stöter på dem i barnkulturhistorien, de har inte redan funnits i någon bok. Något som annars är vanligt i teatern för de minsta.
Mullis och Blixten visar sig dessutom vara en komisk pjäs som längtar till skrattet. Vad som helst i den väl avvägda scenografin kan bli till vilket föremål som helst och de vuxnas gester prövas fullt ut. Samtidigt tar pjäsen hänsyn till barns allvarliga förhållande till lek så vi får skratta tillsammans och inte åt.
Linda Wincent, pjäsens författare och uppsättningens motor på flera plan, är i rollen som Mullis den kring vilken dramatiken i pjäsen skapas. Mullis har nämligen lite problem med sanningen och stor lust till livet. Lögnen och dess konsekvenser är också det bärande i pjäsen. Pengar i en skål blir till två goda karameller att dela på och ett par fina röda stövlar fastar gärna på fötterna även om de är alldeles för stora.
Blixten, spelad av rutinerade Linda Birgersson, är i sin tur snarare Mullis sidekick än en egen karaktär och därmed lite svår att komma nära.
En annan lika möjlig tolkning är att de båda är två sidor av en enda människa. När Mullis går bort sig och snor grannens pengar är det en inre eller yttre Blixten som får henom att lämna tillbaka dem. Visst blir grannen lite arg, "men det går över" som Blixten säger. Samma sak med stövlarna som Blixten med sitt intresse för mätande direkt avslöjar som för stora. Mullis förnekar, väl medveten om sin egen lögn, och ser fantastiskt rolig ut när hen försöker slingra sig ur Blixtens klara blick. Här ser vi en människa som ännu inte lärt sig ljuga, men som provar möjligheten. Sådär som vi alla har gjort, och en del av oss blev bättre på än andra.
Men pjäsen handlar även om sorg. När det är dags för kvällssagan som avrundar pjäsen, väljer Mullis en där man blir ledsen. Och här kommer invändningen. Med slutet är det som om Linda Wincent i stället för att lita till sitt fina berättande om lögnen börjar med en ny pjäs. För även om sagan också handlar om ett försvunnet föremål börjar en ny historia om att vara Mullis och Blixten. Kanske hade det kunnat vänta till en annan gång och då gett mer utrymme att få lära känna tålmodige Blixten lite mera. För det vill jag gärna. Träffa Mullis och Blixten igen alltså.