FN har länge betraktats som en tandlös och ineffektiv byråkrati och Boutros Boutros Ghali, generalsekreterare före Kofi Annan, blev inte omvald just på grund av misslyckande med att stävja bland annat korruption inom organisationen.
När Office of Internal Oversight Services, OIOS, bildades (1994) var det för att motverka ineffektiviteten och för att oberoende granska och utvärdera FN:s arbete. Inga-Britt Ahlenius tillträdde tjänsten som biträdande generalsekreterare 2005, med ansvar för granskningsfunktionen, och hon blev därmed FN:s tredje högsta chef. Så när nu hon i boken Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-Moon, beskriver generalsekreteraren som fullständigt "luftlandsatt" lyssnar man. Journalisten Niklas Ekdal har skrivit boken, som bygger på samtal med Ahlenius och utdrag ur hennes dagboksanteckningar från tiden som chef för OIOS.
Generalsekreteraren bör vara en bra ledare och moralisk förebild, men enligt Ahlenius, och många andra, är Ban Ki-Moon en dålig förvaltningschef. Han beskrivs som "The invisible man" (El Pais), "Nowhere Man" (Foreign Policy), "Kejsarens nya kläder", och nu, av Ahlenius, som "Mr Chance", det vill säga en fullkomligt naiv och världsfrånvänd person. (Karaktären Mr Chance finns i filmen Välkommen Mr Chance, med Peter Sellers som den naive trädgårdsmästaren som av en slump blir utsedd till politiskt orakel).
Ban Ki-Moon förefaller se sin roll som enbart ceremoniell och följer, enligt Ahlenius, inte FN-stadgans regler för hur jobbet ska skötas. I boken listas inkompetensen: nepotism, häpnadsväckande brist på insikt med tanke på position, rädd att riskera sin auktoritet (som han därmed förlorar), fragmentarisk, oorganiserad, flyttar runt personal godtyckligt och bryr sig mer om "röda mattan" än organisationens väl och ve. Han strävar efter att bli omvald för en ny mandatperiod. Ahlenius slutrapport efter fem år som chef för OIOS är en förödande kritisk analys av Ban Ki-Moons arbete (och finns med som bilaga till boken). Det hade kunnat stanna där. Sakligt, intelligent, rakryggat och kompetent och med en vänlig ton.
Men den här boken utmärks av att vara motsatsen till att ha en vänlig ton. Ahlenius är inte den som sitter och gråter när hon ser oegentligheter. Och hon kallas också för "Ms Fearless". Hon är en äkta Whistleblower och en krigare och i en annan värld hade hon själv suttit som generalsekreterare.
Varför avgår inte Ban Ki-Moon, frågar hon. Ja, varför genomskådar vi inte inkompetenta personer, utan projicerar in betydelsefullhet i dem? En underliggande fråga kunde vara: Varför vill man ha sådana ledare som mest har sin egen status för ögonen? Och vad är en bra ledare i större sammanhang?
Att Ban Ki-Moon är tillsatt av Bushadministrationen är alla ense om. Likaså att han är en katastrof. Men här får han bära hundhuvud för hela organisationens oförmåga att leva upp till världen av i dag.
Ban Ki-Moon minns hur han som sexåring 1950 tvingades fly när flygplanen bombade byarna i Chungchong-provinsen. De var fattiga och hungriga. Han har beskrivit hur amerikanska soldater "kastade kex och tuggummi till oss, och alla våra kläder kom från Amerika". Ett halvsekel efter att USA slängde till den unge Ban dessa godsaker, skriver Ekdal och Ahlenius, skulle Bushadministrationens utrikesminister Condoleeza Rice kasta till honom något betydligt större att bita i: generalsekreterarposten i FN.
Det finns fler exempel på personangrepp som det här i boken, som tyvärr ställer den politiska vinklingen lite i skuggan. Mycket är lysande, som skildringarna av G8-mötet och miljöfiaskot och FN-personalens hopplösa situation på Haiti. Men boken förefaller ha kommit till i en hast, vilket kanske kan förklaras med att syftet med den är att förhindra Ban Ki-Moons omval.