Mozart i Stinnerboms folkdräkt

Trollflöjten ? en folkopera Musik: Wolfgang Amadeus Mozart Libretto: Emanuel Schikaneder Regi: Leif Stinnerbom Musikalisk bearbetning: Magnus Stinnerbom, Daniel Sandén-Warg tillsammans med övriga musiker och sångare Medverkande: Jon Anders Halvorsen, Öyonn Groven Myhren, Odd Nordstoga, Berit Opheim, Kirsten Bråten Berg, Marit Mattisgaard, Gro Kjelleberg Solli, Aasmund Nordstoga, Annar Nohre By, Jon Ellingsen, Martin Myhr Musiker: Harv (Magnus Stinnerbom, Daniel Sandén-Warg, Mattias Pérez, Christian Svensson) Scenografi: Lars Jacob Jacobsson Kostymdesign: Inger Hallström Stinnerbom Ljusdesign: Haakon Espeland Riksteatern, Bodens teaterförening Sagateatern, Boden Leif Stinnerbom hade nog i första hand tänkt sig en framtid som musikvetare när han tillsammans med hustrun Inger reste från hemlänet Värmland till Hälsingland för att lära skådespelarna i Peter Oskarsons uppsättning av Olof Högbergs Den stora vreden dansa folkdans. Mötet där i Iggesund i slutet av 80-talet blev framgångsrikt och markerade starten för en ny form av teater i Sverige som fått sina starkaste fästen på Helsinge träteater i Järvsö och på Västanå teater i Sunne. På Västanå teater har Leif Stinnerbom under åren sedan dess utforskat teaterklassiker genom folkmusiken och det muntliga berättandet. När Norge och Sverige ville fira unionsupplösningen med ett kulturellt samarbete vände man sig till just Leif Stinnerbom som plockade ihop en norsk-svensk ensemble och gav sig i kast med Mozarts Trollflöjten ? även han en jubilar. Stinnerboms uppsättning av Trollflöjten hade premiär på den Norske opera i Oslo i oktober och har sedan gått på turné i Norge. Sedan i februari har den turnerat i Sverige med Boden som slutstation. Operan Trollflöjten har ju blivit något så ovanligt i Sverige som en folkkär opera efter Ingmar Bergmans TV-version, ofta visad, men redan den första uppsättningen i Wien blev en makalös succé 1791. Stinnerbom tar den flera steg närmare det folkliga genom att leka med tanken att några spelmän och folksångare från norra Skandinavien redan då på 1700-talet satt i publiken nere i Wien och reste hem för att återberätta librettisten Schikaneders saga om prinsen som ska befria den tillfångatagna prinsessan med hjälp av en magisk flöjt och en fågelfångares förtrollade klockspel. När minnet sviker broderar de själva ut historien och musiken lånar de av Mozart, men bearbetar den och lägger till med hjälp av de redskap deras egen musikaliska tradition förser dem med. Alla figurerna får norska namn ? Papageno har blivit Fuglefanten och spelar munspel i stället för piccolaflöjt, drar ibland åt blueshållet till, prins Tamino heter prins Sveinung, Pamina Ung Sira och Nattens drottning blir Månefruva medan hennes fiende Sarastro fått namnet Solsira. Magnus Stinnerbom och Daniel Sandén-Warg har i samarbete med sin grupp Harv gjort den musikaliska bearbetningen och visst finns här fioler, men också vevlira, tramporgel, gitarrer och mandoliner och naturligtvis trummor av olika slag, för att bara nämna något av den rika sättningen. Berättarsättet drar mot det naiva, rakt och utan krusiduller. En färgstark folksaga i nordiskt ljus som tilldrar sig på ett trägolv över vilket tärnor, människor, vildmän och djur rör sig i koreo-graferad rörelse och dans. I fonden spelar, nej inte operaorkestern, utan ett gäng leende musikanter som framförde de sina låtar för första gången och gladdes inför varje ny ton. Sångarna är storartade, med ett register som får en att häpna och med enastående röstliga klanger, folkligt ornamenterade, som inte minst får de välkända ariorna att framstå i nytt ljus där koloraturen är utbytt mot något som liknar kulning. Helt enkelt en lysande bearbetning av Mozarts musik. För hans ande vilar över föreställningen, starkare än många gånger tidigare. Mozart passar helt enkelt i folkdräkt, åtminstone om Stinnerboms får sy den.