Papageno heter Fuglefanten; han spelar munspel i stället för piccolaflöjt. <br>Med fötter och rötter i polskans virvlar fortsätter Leif Stinnerbom sin utforskning av teaterhistorien. Efter Mozarts Trollflöjten väntar Ibsens Peer Gynt hemma i Värmland. <br>?Fugl?, norska för fågel, inget konstigt med det. Fuglefanten/Papageno är en fågelfångare även i den här norsksvenska produktionen. Men ?fanten?? En luffare, berättar Leif Stinnerbom, som citerar Fröding:<br> ? ?Det var dans bort i vägen på lördagsnatten ... Nils Utterman, token och spelmansfanten, han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten...?.<br>Född same<br>Allt sedan han blev konstnärlig ledare för Västanå teater har han utforskat teaterklassikerna utifrån folkmusiken, men också utifrån sin barndoms starka upplevelser runt elden i samekåtan. Leif Stinnerbom är född same, uppvuxen i Värmland. Genom folkkulturen har han silat ner Nils Holgersson, Gösta Berlings saga, Shakespeare och i somras Fröken Julie. <br>Även på Stockholms stadsteater lät han ensemblen springa i långdans när han för två år sedan satte upp Mobergs Din stund på jorden med Ingvar Hirdwall.<br> ? Hur skulle en skandinavisk folkkulturteater kunna se ut om vi hade haft någon? Just det finns i allt jag gör. Min längtan är att fördjupa saker och ting, många regissörer vill göra något helt annat nästa gång, men det passar inte mig. Jag vill gräva djupare, folkkulturkällan är så rik.<br>Balans mellan rått och ruffigt<br> ? Allan Edwall sa en gång att ?om man letar vatten gräver man tills man hittat en källa, sen behöver man inte gräva mer.? Jag har hittat den där friska källan.<br>Vad är det som gör den så frisk?<br> ? Balansen mellan något väldigt rått och ruffigt och samtidigt väldigt sofistikerat och ornamenterat. I folkmusiken finns en enkelhet på gränsen till det banala men också otroligt spännande och intrikata rytmförskjutningar. Sen når folkkulturen över alla gränser, den är provinsiell och universell, men aldrig nationell.<br>?Helt paff?<br>Leif Stinnerbom är riksspelmannen, fiddlaren från folkrockgruppen Groupa, som skulle bli musikdoktor vid Göteborgs universitet men istället halkade in på teatern. Halka är hans eget ord. Bananskalet låg på Folkteatern i Gävle där Peter Oskarson i slutet av 80-talet gjorde sin omtalade uppsätt--n-ing Det stora vreden. Leif Stinnerbom skulle tillsammans med sin fru Inger lära ensemblen dansa folkdans. Han slutade i Groupa och följde Peter Oskarson och hans världsteater till Hälsingegården.<br> ? Det var en chock att se hur det gick att få ihop teatern och musiken i samma form. Jag var helt paff, det fanns ingen möjlighet att fortsätta att bara vara musiker efter det.<br>På norsksvenskt sätt<br>Trollflöjten, som under hösten blivit bejublad i Norge och under våren går på Riksteaterturné i Sverige, är hans mest vågade uppsättning hittills. Tankemässigt kan den beskrivas som om ett gäng norsksvenska spelmän skulle ha åkt ner till Wien, hört Mozarts sångspel, och tagit det med hem ? på sitt sätt. <br>För den musikaliska bearbetningen ansvarar sonen, Magnus Stinnerbom, och hans medmusiker i gruppen Harv. Ingen av dem läser noter. Mozart tog de till sig efter att ha lyssnat på en specialinspelning. Rollerna görs inte av operasångare utan av gräddan bland norska folkmusikartister, samtliga med stora kunskaper och färdigheter i den norska folkmusiktraditionen.<br> ? Norrmännen är mer sofistikerade och kunniga i traditionerna, svenskarna har mer av en ?sprängaformenådra?. Just det mötet har varit väldigt lyckat här.<br>Man frågar inte<br>Genom musikhistorien har finmusiken gång på gång lånat från folkmusiken för att komma vidare. Trollflöjten brukar beskrivas som operahistoriens första folkliga opera och Leif Stinnerbom fick sin djärva idé när han satte upp den i originalversion på Värmlands-operan för tio år sedan. <br>Papagenos klassiska melodi är egentligen schottis. Han börjar nynna och stampa takten.<br> ? Det är många som frågat hur vi vågar, men folkmusiken frågar man inte om man får, där gör man. Får man en sådan här idé utför man den.<br><br>
