Samma otvetydiga analys och samma tvetydiga utfall. Ibland löper texten i suverän gestaltning, andra gånger hackar den som en motvillig psykologisk utredning, förlorarande språk och spår.
Det är ingen stor sak att likheterna är oundvikliga, Elsie Johanssons självbiografiska material i dikter och romaner har varit både styrka och svaghet. Uppväxten i fattigdomens Uppland, i en familj där fadern och modern fungerar bäst när de är åtskilda och där förnedringen ur det dåvarande klassamhället är en lika ständig som irriterande normering. Det är en berättelse från en tid när fattigdomen ännu var avskild och uppenbar. Den märks lika starkt i moderns bitterhet som i faderns valhänthet. Han som aldrig någonsin svek sin dotter och får ett oändligt ömsint porträtt. Moderns bild blir mer sammansatt, hon är solidarisk men också frän. Elsie har läshuvud och därmed bestämmelsen att ta sig vidare till realskola och helt andra möjligheter.Istället blir det äktenskap och en ständigt flytt mellan makens föreståndartjänster. Innan hans stora svek i utdragen otrohet.
Det bästa liknar en vackert skriven Elsie Johansson-roman, men hon komplicerar återkommande de littera greppen med de analytiska begreppen och blandningen blir inte skön. Berättaren ställer frågor och ger svar, skriver in intellektuell förståelse bredvid upplevelse och minne. Istället för att flyga hejdar sig biografin ständigt, avger ursäkter och gör långa hopp.Elsie Johanssons styrka som författare är (bland mycket annat) hennes förmåga till kärleksfull människoskildring, och starkast går den fram i dikterna.
I debutdiktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon” minns jag humorn, skärpan och de djupa insikter från statarungens utgångspunkt. Den hade symfonisk mäktighet och ett handlag som blev till episk sorgesång om tid och öde: ”Så gjorde vi oss öden/av stigarnas öde/ så gjorde vi oss sår/ i åsens djupa sårnad/ så gjorde vi oss sånger/ i det låga mjölonriset/ som knappt gick att höra i en femton, tjugo år”.
I ”Riktiga Elsie” kliver man osäker mellan omdömena och saknar mjölonriset på vägen mot författarskapet. Ömsom upplyft, ömsom förströdd. Minnesbilderna av fattigdomens vändningar och privatlivets implosioner är tydliga nog, författarskapets vånda icke. Här finns lager av texter som längtar till en annan bok. Vars avsikt nog är att göra självrannsakningen mer omfattande.