Peter Bratts memoarer Med rent uppsåt beskriver en scenväxling i svensk historia. Nämligen den punkt där socialdemokratin förlorar en hel generation under några dramatiska veckor och samtidigt visar upp den egna rörelsens sammansmältning med statsmakten. I det här fallet kom punkten att heta IB, vilket var en organisation för inrikes och utrikes spionage, och där fogades stat, parti och förvarsmakt samman i någonting obehagligt som stod helt utanför kontroll och demokratisk styrning. Peter Bratt blev den motvillige hjälten i detta avslöjande drama som skakade om samhället och makten. Jan Guillou fick mer av äran eftersom han är en större estradör, men det var Bratt som stod för jobbet. Därför har han vuxit med åren, medan Guillou ägnat sig alltmer åt underhållning. För avslöjandet dömdes de bägge för spionage till fängelse i ett år, vilket i sig var en lika stor politisk skandal. Palme skrockade på presskonferenser om pojkar "som förläst sig på indianböcker". Tydligen ett allvarligt brott, värre än att - som i Palmes fall - bygga upp en olaglig spionorganisation som lät svenska fackföreningsmän rapportera kommunister på sina arbetsplatser, uppgifter som gick direkt till försvarsstaben och sades trygga rikets säkerhet. Så hemlig var denna verksamhet att ingen riktigt vet vad IB står för. Oftast uttyds det Informationsbyrån, Bratt hävdar att det endast betyder inhämtning Birger, efter chefen Birger Elmér, Palmes nära vän och kollega. IB är också ett exempel på politikens fördröjningseffekt på sig själv. Den var så genomsyrad av kalla krigs-mentalitet och kriget mot Sovjet att den trodde att svenska FNL-ungdomar ville sälja ut landet till främmande makt. Oaktat att de grupperna var rent hatiska mot Sovjet! Bratts skildring, som har en prestigelös och känslig attityd, visar bilden av den klassiske samvetsömme sanningssägaren. Det var inte den politiska dogmen, uppmärksamheten eller det stora scoopet som drev fram hans kartläggning av IB, det var hans, och vännen Håkan Isacsons djupa, moraliska upprördhet över lögner, dubbelspel och odemokratiskt skumrask. Det rena uppsåtet. Isacson fick ruelse, var ju själv agent och kunde berätta hela storyn. Det blev först ett fantastiskt nummer av FIB/Kulturfront (1972) och året därefter en bok, svart omslag, orden IB i vitt. Med de två salvorna sköts en hel generation bort från svensk socialdemokrati. Det blev fullständigt omöjligt att tro på orden om arbetarklass, solidaritet och ett bättre samhälle när de framfördes av ministrar som ljög oförställt och slängde sanningssägare i fängelse för spioneri. Inte för brott mot tryckfriheten, utan för att ha avslöjat radiokoder och annat jox. Carl-Axel Robért hette åklagaren som spelade nyttig idiot. Staten som maktinstrument hade bekräftats, SAP försvann som rörelse och blev enbart stat. När Bratt senare avslöjade att justitieminister Geijer regelmässigt besökte en stockholmsbordell kallade Palme honom "en kloakråtta med gula betar". Sådan var stämningen. En självbiografi om att födas i svensk överklass, ha en farfar som ensam reformerade hela nykterhetssystemet (Ivan Bratt!!), en berättelse om att fostra sig själv till samvete och kunskap, om att bekämpa en tärande alkoholism och att avslöja lögner varhelst man i sin skrivande gärning träffar på dem. Peter Bratts karriär spolieras tillsist av Geijeraffären där DN ger vika och dementerar alldeles för fort. En motsträvig hjälte inför vilken man bara kan känna djupaste respekt. Och en hel del medlidande.
