Motvikt till det vanliga

Mitt i den konstigaste av vintrar dök det upp två härliga bilderböcker. En hejhej bok av Gunna Grähs stod det på omslagen. Det var som att ha fått en gul och en röd chokladask samtidigt. Något välbekant med smaker man aldrig upphör att tycka om, var tillbaka. Det var två år sedan sist och det är första gången sedan mitten på 1980-talet Gunna Grähs svarar för både text och bild i en bok. Men också innehållet har hemkänsla. Det gula omslaget till Dino och Lilla Kurren, får mig att tänka på Ålidhem i Umeå. Ett miljonprogramsområde så gott som något med många inflyttade från hela världen. I ett sånt bor Dino. En dag när han letar efter sina kompisar träffar han Heikki, en farbror som vi nog skulle kalla en fullgubbe. Heikki är ledsen för att han glömt bort sin katt och i sitt tillstånd går det inte att reparera för honom. Och det är just personer som Heikki man träffar i Gunna Grähs böcker, människor som är som de är, rätt rara på sitt sätt. Att pojken och mannen heter som de gör och bor där de bor är också viktigt. De är ganska typiska svenskar, men mer sällan synliga i våra bilderböcker där normen är ett slags ljushylt enbarnsfamilj med stressade kontorsföräldrar. Gunna Grähs medverkar gärna till att skapa en motvikt till det. Fabeln i Dino och Lilla Kurren är sedan begränsad till att handla om hur Dino matar katten, leker en stund med honom och att han på vägen ut tar med sig ett par soppåsar. Det är i bilderna vi finner resten av berättelsen. Interiörerna från Heikkis lägenhet med affischer från medelhavsorter, bonader från 1970-talet, ölburkar och fimpar - och en massa fina grejor för katter att leka med, ger oss ett helt liv. Utanför Heikkis lägenhet passerar dessutom ett tidningsbud förbi. Och här börjar något extra spännande hända. Tidningsbudet dyker nämligen upp i den andra boken i hejhej-serien, Tutu och Tant Kotla. Då är det vinter på "Ålidhem", i den gula boken var det höst, och omslaget är följaktligen blekgråblått. Tutu, som hellre vill köra buss än bära ut tidningar, blir den här dagen inbjuden till Tant Kotla på kaffe. Inne hos henne är det varmt och puffig. För dörren har hon ett sånt där tjockt draperi ut mot trapphuset, som jag aldrig förstår var folk köper, och i vardagsrummet står en bullig sammetssoffa med broderade kuddar. Under kaffestunden berättar de sina barndomar för varandra och vi får åka både till Afrika och till förr-i-tiden. Alltså ännu en enkel och alldaglig fabel. I bakgrunden händer dock små intressanta saker. Till exempel att Lilla Kurren smiter in och leker vilt med både burfågel och garnnystan. (Läser man böckerna i en annan ordning är det förstås Lilla Kurren och inte tidningsbudet som blir länken.) I de här överlappningarna, i bildernas hisnande perspektiv och detaljrikedom, och i att vi får möta alldeles vanliga människor ur en arbetarklassmiljö, ligger mycket av förtjusningen över hejhej-böckerna. Men 2006 gav mer Gunna Grähs, nu i samarbete med Lennart Hellsing som blickat ut över staden Stockholm och sett något alldeles märkvärdigt. Och samtidigt som jag beundrar författare som vågar se sin stad, oftast Stockholm, och besjunga den blev jag först lite trött på att det var just den stan igen. Det orangea omslaget med den knottriga gulgröna dinosaurien pockade dock på. DEN eller dinosaurierna lever visade sig förstås inte vara någon romantisk stadsvandring utan en hellsings fri fantasi väl förankrad i verkligheten. Berättelsen handlar om en liten pojke för vilken pappan berättat om när en dinosaurie kom till stan. DEN, som djuret kallades, härjade runt, rev hela kvarter och fick Sergels torg att lukta kiss. Och visst går det tro på att det var en dinosaurie som rev kvarter och gjorde plats för det moderna. För den som gillar att läsa högt är DEN eller dinosaurierna lever! också en liten pärla. Hellsing bjuder på välskriven vers, författaren har som få formen i sin hand och kan tillåta sig dialektala snedsprång bara för rytmens skull. Det är dock skönt att han skippat e-uttal på ä så vi andra slipper snubbla på rävar och räkor. Men det är ändå Grähs bilder som lyfter boken till särskild höjd. Grähs jobbar med stora utfallande bilder, de flesta tar hela uppslaget, och hon nyttjar även pärmarnas insidor. Någon tydlig rörelseriktning finns inte i bilderna, snarare kan man precis som DEN hoppa in lite hur som helst i storyn. Dinosaurien är också så stor att vi aldrig ser den helt och hållet när den klampar runt i Stockholmsmiljöerna så där lite på måfå. Med sina små människofigurer lyckas hon dessutom med enkla medel visa upp ett blandat Stockholm av i dag där folk har olika färg på skinnet. Men på invandrarverket är alla skära i hyn. Något som förmodligen är gjort med avsikt då Gunna Grähs är en konstnär som alltid har en fot i samhällsdebatten.