Protesterar mot makten via konsten gör Britta Marakatt-Labba och Tomas Colbengtson i utställningen Sammanhängande spår i snö. Utställningen, som visas på Lilla Galleriet i Umeå, ingår i 15-årsjubilerande Samiska veckan som i år pågår två veckor fram till den 12 mars.
– Vi kan inte leva på luft och stenar. Orörd natur, rent vatten och ren luft, där folk kan känna sig trygga med sina näringar är ett måste, säger Britta Marakatt-Labba.
I sina broderade miniatyrvärldar skildrar hon livet i Nordkalottlandskapet. Den samiska kulturen är starkt närvarande, religion, historia, mytologi samt politiska reflektioner.
– I dag prospekteras det överallt på Nordkalotten. Detta har accelererat under det senaste åren och i somras flög prospekteringsplanen, som söker malm, oerhört ofta. I Övre Soppero startade planen mitt i byn med tinnusframkallande ljud. De flyger på låg höjd och det är obehagligt när de dyker upp bakom talltopparna. Människor som flytt krig upplever detta som oerhört traumatiskt, säger Britta Marakatt-Labba.
Politiskt fokus
Hon anser att det är hennes roll som konstnär att fokusera problematiken i sina bilder.
– När gruvbolagen borrar hål i marken för att ta mineralprover förstörs grundvattnet. När de inte kan tälja guld längre lämnar de urlakade marker efter sig. Hur ska då unga våga gå in i rennäringen utan trygghet i form av mark? Dessutom har väderförhållandena i världen förändrats kraftigt, vilket bidrar till dubbla bördor. Miljöförstöringen i världen angår oss alla.
Britta Marakatt-Labba anser att minerallagen snarast måste ses över.
– Som det är i dag får utländska bolag prospektera fritt.
Redan 1979 då den planerade men omstridda utbyggnaden av Altaälven i Nordnorge stod i fokus skildrade Britta Marakatt-Labba, i verket Kråkorna, hur miljöaktivister från Europa gick samman med lokalbefolkningen i demonstrationer mot utbyggnaden. Här flyger kråkorna, symbol för fara eller olycka i samisk mytologi, över Nordkalottlandskapet och förvandlas succesivt till poliser som släpar iväg människor som kollektivt värnar det som är värdefullt. I dag är detta satiriska verkt ett av de mest omtalade och skarpaste inom samtida skandinavisk konst.
Dött gruvlandskap
I samband med striderna mellan gruvbolag och ursprungsbefolkning i Kallak och Rönnbäck är verket Kråkorna fortfarande aktuellt och delas i sociala medier. I utställningen på Lilla Galleriet i Umeå visar Britta Marakatt-Labba bland annat Prospektering I och Prospektering II där de prospekterade och exploaterade markerna förvandlats till dött gruvlandskap. Men här finns även bilder som skildrar det oerhört vackra landskapet på Nordkalotten och skillnaderna lämnar sina spår i mig som betraktare.
Griper tag gör givetvis även Tomas Colbengtsons magiska glaskonst. Via fotografier av samer som berövats sitt land och sitt språk ställer Colbengtson frågan: Vad är det som gör oss till vilka vi är? Han bearbetar digitalt egna fotografier och fotografier från historiska samlingar och använder screentryck på glas och andra material. Tiden har frusits i glaset, bevarad för all evighet.
– Motståndet för mig handlar om att hitta tillbaka till kärnan, till den jag var när jag växte upp, känslan av maktlöshet, säger han.
I utställningen tolkar de båda konstnärerna begreppet Spår.
– Spåren vi lämnar efter oss, förklarar Britta Marakatt-Labba och tillägger:
– Själv har jag fått lära mig av mina förfäder hur man handskas med naturen vi har till låns. Att man inte tar mer av resurserna än vad som behövs för att klara dagsbehovet, vilket är tvärtemot dagens gränslösa rovdrift.
Fotnot: Båda konstnärerna är New York-aktuella. Colbengtson på Art expo i mars och Marakatt-Labba i samband med Norges 200-årsjubileum, då verket Kråkorna visas på Skandinavia House. Marakatt-Labba har även ritat kostymerna till Samiska teaterns föreställning Jag är 1000 år som uruppförs på Norrlandsoperan i mars.