Motstånd och minnen födde en stor berättelse
Den prisade författaren Anna Jörgensdotter gästar Kontext i Luleå.
ÅRETS ROMAN. I förra veckan tog Anna Jörgensdotter emot Ivar Lo-priset för sin roman Bergets döttrar. Ännu gladare blev hon över utnämningen Årets roman, efter en läsaromröstning på nätet. Foto: MIKAEL ANDERSSON
Foto: MIKAEL ANDERSSON / SCANPIX
2002 kom hennes uppmärksammade romandebut Pappa Pralin, två år senare följde diktsamlingen Homecomingqueen och 2005 romanen Änglarnas Syster, som ackompanjerades av något så ovanligt i sammanhanget som ett soundtrack där grupper som The Knife och artister som Stefan Sundström medverkade. Själv hade hon också med en låt, hon som i en intervju med anledning av höstens stora roman beskrevs ha gått från att vara Sandvikens Patti Smith som estradpoet till att bli stadens egen Tolstoj. Dit, till barndomens Sandviken, återvände Anna Jörgensdotter 2003 efter många år i Malmö, där hon var en del av en mycket aktiv litteraturscen, både som estradpoet, frilansande skribent och redaktör för den numera nedlagda tidskriften Serum. - Jag flyttade från Sandviken direkt efter gymnasiet och hade väl aldrig tänkt återvända. Men efter Pappa Pralin fick jag många jobb här och samtidigt började jag få en slags besynnerlig känsla för min hemstad där jag också träffade min blivande man. Jag gillar utmaningar, pirret i magen, och jag funderade mycket vad en flytt tillbaka till hembygden skulle göra med mitt skrivande, säger Anna Jörgensdotter. Olust att berätta
Hur gick det då? - Jo, det hände mycket och ganska snabbt. Som författare försöker jag nå till platser jag dit jag inte vågat mig tidigare. När jag kom tillbaka till Sandviken hade jag ett sådant behov av att förstå mig på staden, jag läste massor, historia och kvinnohistoria. Kombinationen av motstånd och minne var gynnsamt för kreativiteten och genom att komma åt andra sidor av mig själv förändrades också språket, uttrycket. Tillbaka i hemstaden som hon fortfarande känner en slags hatkärlek till, om än ömheten blir allt större ju mer hon lär sig, kom Anna Jörgensdotter att sätta in sig själv i ett större perspektiv. Medan Pappa Pralin utspelade sig i en bubbla där huvudpersonen hela tiden möter sig själv i självförakt och destruktivitet, öppnades här dörrarna utåt mot en annan slags berättelse. - Det jag framför allt såg var kvinnornas olust att berätta om sig själva, sina liv och sina erfarenheter. Jag umgicks mycket med min farmor och jag började se att det löpte trådar mellan hennes ovilja att berätta och min egen oförmåga att uppskatta mig själv. Och jag kände plötsligt att jag längtat efter kvinnors berättelser hela mitt liv, gud vad det har fattats mig. Kollektivroman
Någonstans där började bygget av romanen Bergets döttrar, en kollektivroman om tre systrar och två bröder som växer upp i en liten by utanför Sandviken på 1930-talet. Boken myllrar av människor vars öden flätas ihop som trådarna i en jättelik gobeläng. - Karaktärerna kom först, intrigen följde bara efter dem. Det är ingen släkthistoria jag berättar, även om jag naturligtvis inspirerats av dem jag träffat och dem jag läst om, säger Anna Jörgensdotter som just nu sitter och skriver en pjäs på beställning av Folkteatern i Gävleborg. Det är hennes andra i ordningen efter debuten för två år sedan med monologen En annan Anna. Den här gången handlar det också om kvinnohistoria och utgångspunkten är en stor byggnad som från 1913 till 1969 utgjorde en central arbets- och mötesplats för kvinnor. - Den byggdes för fruarna till männen som jobbade på Sandvikens järnverk. Själv hade jag aldrig hört talas om den, men nu har jag fått så många häftiga berättelser därifrån. Nästa roman kommer inte att bli en kollektivroman som utspelar sig i Sandviken, men kvinnohistorien kommer jag nog inte att överge. Den är jag alldeles för inriktad på.
Så jobbar vi med nyheter