Uppland är det landskap där landhöjningen varit mest omvälvande. För forntidens generationer måste förändringen varit märkbar under ett livslopp. Landet höjer sig inte särskilt snabbt, men den flacka terrängen gör förändringarna dramatiska. Det forntida Uppland var ett skärgårdslandskap, en fantastisk arkipelag med fiskare och säljägare.
Maja Hagerman gör detta Uppland historisk rättvisa i sin brett anlagda historieskildring Försvunnen värld. Upprinnelsen till den rika arkeologiska färden genom forntiden är som ofta prosaisk. Den hemska färden längs gamla E4 genom Uppland har ju ersatts av en snabb motorvägsfärd. Och där vägen drogs kom forntiden fram, mellan Uppsala och Tierp.
Åtta mil, hundratals arkeologer och en makalös fyndparad som gör forntidsbilden faktatätare och mindare ideologisk. Det börjar i det nyss uppstigna istidslandskapet. Föreställ dig en skärgård i skogen, säger författaren med sin lite speciella men effektiva pedagogik, och man föreställer sig. Den slutar med kapitlet "Fimbulvinter över Gamla Uppsala", med den klimatkris på 530-talet som påverkade samhällsliv och framtid.
Vad är det Maja Hagerman gör med sin stora skildring? En del handlar om de stora frågornas underverk. Varför är bilderna av de stora bronsåldersskeppen så lika? I Grekland, Bohuslän och Östfold? Några verkliga skepp från tiden har man inte hittat, men de märkliga segellösa och smäckra bilderna finns ju. Och varför är solkultens bilder så överensstämmande mellan norr och söder? Delade man en ömsesidig tro, färdades man mellan, handlade man?
Maja Hagerman visar människans likhet med människan, och hur många tusen år som skiljer spelar då mindre roll. Hon visar en människa med hög specialisering, en människa med omvärldskontakter, en arbetande och tänkande människa. Som också hade det där styvsinnet, de olika grupper som sysslade med jordbruk respektive jakt och fiske tycks inte ha velat beblanda sig under stenåldern. Vidsynta och trångsynta, precis som vi, och landhöjningen gjorde tidigare fiskevatten till utmärkt betesmark, tidens klocka tickade till de bofastas fördel.
Hennes metod kräver ett visst tålamod, pusselläggandets ihärdighet. Det kommer sig nog av närheten till det arkeologiska, ingen historisk vetenskapsgren förändras så snabbt som arkeologin. Från att ha varit en omistlig del av den nationella mytologin har den färdats genom en tid av relativisering och ahistorisk rapportering, till att åter börja rekonstruera samhällsbilder. Med stort tålamod.
Men ofta nog har man roligt nog åt historiens känsla för poetiskt minne. Varför gjorde den lilla vägen i Vaxmyra en så omotiverad sväng mellan åkrarna? Inga naturliga hinder motiverade, men svängen hade alltid funnits där. När spadarna kom i jorden blev poesin tydlig. Det visade sig att en stor och påkostad gård hade legat just där, i svängen, för ungefär 2.000 år sedan. Dess gårdstun var noga inhägnat, så vägen kunde inte annat än svänga. Då, vid tiden för Jesu födelse. Sedan övergavs gården på 200-talet, men svängen blev kvar, med sin fråga till framtiden.
En storartad historia, en gigantisk utgrävning, kanske en av de sista i sitt slag, läser jag på nätet. Regeringen har lagt förslag. Det ska bli billigare och enklare för privata byggherrar att gräva bort tusenåriga fornlämningar och bebygga kulturminnen. Lagändringen (Ds 2011:6) kallas "kulturarv på rea" och stark kritik är att vänta i remissvaren. Låt se om ministern på Kulturdepartementet behagar lyssna.