Soloalbum nummer elva för Solnas stolthet Staffan Hellstrand och ? det råder knappast någon tvekan om att det här sätter sig väldigt snyggt och fint i både hjärnan, hjärtat och även i magen hos dem som lyssnar.<br>Som vanligt är Staffan Hellstrand obrottsligt solidarisk med unga människor som inte alltid har det så självklart lätt, vilket åskådliggörs med nödvändig svärta i låtar med namn som Skogåsfjäril, Glömda vackra barn och Sommarfeber; som dock också är en bultande angelägen stadsskildring (Stockholm, naturligtvis) mixad med en kärleksberättelse.<br>Men det låter aldrig som något annat än att han verkligen bryr sig. Inte ett falskt eller manipulativt tillrättalagt tonfall eller dito textrad. Staffan Hellstrand are for real. Hela tiden.<br>Och sångerna om längtan & svek & kärlek & melankoli omväxlas stundtals med stentuffa nummer som Min dörr, Burnout och Nattrafik. Där svänger det skoningslöst, samtidigt som lika stor omsorg har lagts vid texterna även här. Jag tror förresten inte att det skulle vara så extremt svårt för Hellstrand att expandera ut sina texter till noveller och samla dem i en separat volym. Det skulle kunna bli både läsvärt och värdefullt.<br>Nu är han en singer/songwriter och mänsklig rockpoet, med känselspröten darrande i motvinden och kisande i motljuset.<br>Men en evig lirare ? det senare bevisas inte minst av de hållbara fotbollsmetaforerna i Den snabbaste finten i stan.<br>Motljus förenar sig med tidigare Hellstrand-plattor (Sot, Underland, Underbarn, Elektriska gatan heter bara några av dem) vad det gäller allmän kvalitet, angelägenhetsgrad och poetisk lyster och kraft.<br>Det är, om man väljer att uttrycka sig så, helt enkelt ganska svårt att sluta spela den när man väl har börjat med den sysselsättningen. Klyschorna befinner sig långt borta.
