Motivet - en anledning att måla

Fåglar har i de flesta kulturer varit sinnebilder för frihet och själens förmåga till överskridande mellan den materiella världen och det översinnliga. Sålunda har de ofta fått rollen av budbärare, luftens eller de dödas andar, mellan gudar och människor. Platon liknar fågeln i bur vid en bild av själens belägenhet fångad i den immanenta, materiella världen men egentligen tillhörande den översinnliga, metafysiska. Fågeln är en dualistisk symbol som bär både onda som goda egenskaper beroende på sammanhangen. Den fria flykten står oftast för det goda medan det onda representeras av dess kalla och uttryckslösa blick. En natur som inte kommunicerar med oss utan betraktar människan med likgiltig blick. Som närmast levande släkting till dinosaurierna är det lätt att läsa in reptilens förhållningssätt i fågelns öga. Fåglar förekommer rätt ofta i bildkonst. Många konstnärer har använt den symbolen i sina bilder, i synnerhet gäller detta Iris Rönnqvist i hennes utställning på Galleri Skåda. Iris Rönnqvist, som växt upp i Luleå, har efter många år i förskingringen återvänt till länet och bor nu och arbetar i Öjebyn. Hon hade sin debututställning på Galleri Piccolino i Luleå 1975 . Jag kommer ihåg att redan då på den tiden hade hon ett färgpådrag som kunde golva betraktaren. Färgtemperaturen har inte mattats sedan dess, nästan skruvats upp ännu några snäpp. Färgbehandlingen, penselföringen och växelverkan mellan kalla och varma färger är drivet rutinerad, så också formen. Färgerna böljar över dukytan i rytmiska och sinnliga mönster. Man läser in flyhänt målarglädje i varje duk. De flesta verken är akrylmålningar med någon tillsats av akrylmedium som ger en oljefärgslyster åt slutresultatet. Motiven utgörs av blommotiv, irisar (som jag förmodar har en koppling till konstnärens namn) men även av nakenmodeller och färggranna tuppar. Jag brukar hävda att motivet är bara en anledning att måla och här är det inte handlaget och färgvalet jag hänger upp mig på utan bildklichéerna i motiven. Jag frågar mig som exempel varför alla dessa långsmala trendiga hjärtsymboler inlagda lite här och var? Det är som att botanisera i en prydnadsboutique. Litar inte konstnären på sitt bildspråk utan att överlasta det med slitna bildfraser? Jag kan uppleva att det finns kärlek i penselföringen i exempelvis bilden Jag ser Dig utan tillägg av en banaliserande hjärtdekoration. På samma sätt kan jag uppleva att det finns ett stråk av sorg mitt i all denna yviga färgprakt, denna förmenta hyllning till livet som om vissa bilder vore målade med pelikanens hjärteblod. Myten säger att pelikanmodern hackar hål på sig själv för att kunna mata sina ungar med sitt eget blod. En bevingad symbol för offervilja. Grubblande på detta, och hur dubbelt allt ändå är, intalar jag mig än en gång att motivet är ju trots allt bara en anledning att måla. Och jag gillar ju färg, tänker jag när jag stiger ut i det gråvita snögloppet på Stationsgatan.