90-talet (var det nu 1998 eller 1999? Gamla män glömmer) fick jag det unika privilegiet att på en Bokmässa i Göteborg möta och föra ett trivsamt informellt samtal med den stadigt legendariske engelske författaren John le Carré.
Le Carré har aldrig gjort sig känd för att bevilja alltför många intervjuer. Jag har för mig att jag var en av totalt bara fyra stycken som beviljades en audiens med honom.
Det var en mycket sympatisk äldre man med buskiga ögonbryn och en sådan där väst med en myckenhet av fickor, som är vanlig hos fotografer, som slog sig ner mitt emot mig och genast gick i gång med samtalet.
Den beviljade halvtimmen expanderade till 45 minuter och blev till en timme. Vi pratade om andra skådespelare som på film spelat George Smiley, som den excentriske Denholm Elliott ("vilken besynnerlig man; han hade fullt utvecklad aids men behöll detta faktum som en hemlighet för sig själv"); den autentiska bakgrunden till romanen En perfekt spion ("den bygger i hög grad på min pappas konstiga liv; han försökte under flera år konstant att svindla och lura mig. Ibland lyckades han och ibland inte"; den då snart premiärklara filmen efter romanen Skräddaren i Panama ("det är John Boorman som regisserar och det borde borga för kvalitet") samt om de oklara uppgifterna om att han i sin ungdom själv hade utfört uppdrag för den engelska underrättelsetjänsten MI 6 ("jag har aldrig vare sig bekräftat eller förnekat det och gör det inte nu heller").
Samt om diverse annat också, inkluderande John le Carrés mycket vänliga dedikationer i de böcker av honom jag hade med mig.
- Kom och hälsa på oss i Cornwall om du har vägarna förbi, avslutade han med att säga och tog farväl med ett stadigt handslag.
Men det har ju aldrig blivit av, tyvärr.
Ännu en av väldigt många fascinerande legender, som man har haft det höga nöjet att få sammanträffa med.