Vid fyllda 80 synnerligen vital och uppenbarligen under ständig utveckling.
Det är inte väl ofta den nyare musikhistoriens vingslag kan nå oss så tydligt och charmerande: Vid flygeln en poet i rödsammetsbrämad kalott, den man som för femtioett år sedan med sitt verk In C skapade en ny stil inom konstmusiken, med efterföljare som Philip Glass, Steve Reich, Michael Nyman. Vilken gåva att få lyssna till denne gigant och hans medmusikanter.
Först spelade Terry ensam vid flygeln, melodiskt och nästan pianobarjazzigt med vitala basfigurer i just minimalistisk upprepning. Inga stela fingrar där! Han fick sedan sällskap av sonen Gyan, en skicklig gitarrist som först trakterade elgitarr och sedan på spansk gitarr framförde ett soloverk, också med spansk esprit, som fadern tillägnat honom. Flera duokompositioner av Terry Riley följde med skilda uttryck och instrumentkombinationer med far och son. Terry sjöng också, dels något som klingade arabiskt, dels någon form av konkret poesi – det är inte bara minimalism i hans skaparlåda.
Som om det inte var nog med detta fascinerande möte framträdde efter paus den fenomenala svenska gitarrduon The Gothenburg Combo. Vilket enastående kammarmusikaliskt samspel med högsta precision och uttryck på två akustiska gitarrer!
Duon introducerade också föredömligt sin repertoar (programblad fanns inte). Kvällens höjdpunkt för mig blev deras komposition Highway One, en hyllning till Terry Riley, ur sviten America från duons senaste skiva. Att åka längs Highway One lär vara en hypnotiskt vacker upplevelse. Sådan var även musiken - och framförandet!
Kvällen avslutades med alla fyra musiker på scenen i en omarbetad version av en av Terry Rileys många stråkkvartetter, nu för tre gitarrer och klaviaturinstrument med Terry själv vid tangenterna. Stycket bär den underbara titeln Sunrise of a Planetary Dream Collector.
Inte bara för den som drömmer om att samla på musikhistoriska minnen var det en höjdarkväll. Stående ovationer! Jag protesterade inte.