Möt mannen bakom hitsen
Att äntligen få möjlighet att träffa och samtala med artist- och låtskrivarlegenden Chip Taylor, som kom till stan i går måndag för en konsert som ni får läsa om i morgon onsdag, var för mig personligen jämförbart med att träffa en sedan omkring 35 år försvunnen bror.
EN SYMPATISK MAN. Möte med Chip Taylor, en väldigt sympatisk man.
Foto: Joni Nykänen
i slutet av 1950-talet i Yonkers, New York, för att sedan fortsätta med ämnen som hans 20-åriga karriär som yrkesspelare, hans otroliga glädje över att sedan slutet av 1990-talet återigen vara heltidsmusiker och sin fina och sanna ödmjukhet över allt som livet har innehållit och gett honom. - Mitt liv har varit och är fortfarande alldeles underbart. Jag är ute på vägarna omkring en tredjedel varje år och det trivs jag med. Jag skulle faktiskt gärna göra ännu mera. Min fru, som jag har varit gift med en gång
tidigare, och jag bor i New York och det är också bra. - Jag trivs någonting alldeles oerhört med att vara ute och möta människor, känna att det är hjärtat som har betydelse och att låta "The Spirit" komma till sin rätt. Det är sånt jag skriver mina sånger om; jag får för övrigt mina bästa ideér när huvudet är alldeles tomt och har aldrig behövt uppleva någon svårare form av "writer’s block". För det mesta har jag faktiskt haft lyckan av ett starkt "flow" i mitt sångskrivande. Chip Taylor har allt sedan början av 1960-talet försett artister som Willie Nelson, Bobby Bare, Billy Vera och kolonner med ännu flera med osvikliga hits. Han har duett-samarbetat med slitstarka kolleger som Lucinda Williams, Guy Clark ("som tyvärr är svårt sjuk i cancer nu, men jag samarbetade med honom i en föreställning nyligen och än så länge orkar han med"), John Prine och även med vår egna Jill Johnson. När jag säger hur mycket hans och många av de ovan nämndas musik inklusive bland andra även Rodney Crowell, Dave Alvin, Robbie Fulks och Jesse Winchester, har betytt för mig personligen; inte minst i rehabiliteringen efter min ben-amputation, blir Chip Taylor närmast rörd och tar ett fast grepp om min hand och tackar mig. Innerligt och varmt. Hans pappa var golfproffs och själv började han aktivt och seriöst att spela på hästar redan i början av 1960-talet och från och med starten av 1980-talet och nästan 20 år framåt släppte han musiken helt och försörjde sig - mycket gott - på hästar och blackjack. - Jag var en seriös och disciplinerad heltidsspelare och jag ångrar inte de åren alls. Jag blev portad från de största casinon som finns
i Atlantic City och i princip är jag väl det ännu, men det var länge sedan jag var dit nu. - Det var i samband med att min mamma blev sjuk som jag började spela musik igen; jag kunde inte göra det när jag var "a gambling man". Jag stod henne nära och spelade upp flera låtar för henne. Sedan dess har jag inte varit i närheten av en travbana eller ett blackjack-bord. Och så kan jag inte låta bli att fråga om Chip Taylor kände till David Berkowitz, den seriemördare som kallades för Son of Sam och som i likhet med honom också växte upp i Yonkers? - Nej, inte kände, men efter att han hade åkt fast
i slutet av 1970-talet så räknade jag ut var han hade bott. Det visade sig vara i en helt annan del av Yonkers. Men - intressant att du frågar. Chip Taylor är också väldigt lik sin bror, skådespelaren Jon Voight, och han berättar att "jovisst, vi träffas ibland och är de bästa vänner". Sedan frågar han om jag har några speciella önskemål inför kvällens spelning och jag nämner några favoritlåtar. - Jag ska se vad jag kan göra, säger Chip Taylor med ett vänligt leende och ger sig i väg till det väntande soundchecket. Hur det gick berättar jag i morgondagens recension.
Så jobbar vi med nyheter