Mot glömskans tyranni

Sune Jonsson, en av mina fotografiska hjältar och förebilder, har kommit ut med en ny bok. Det är ett stort ögonblick. Han var en av de första fotografer som jag lärde mig uppskatta. Inte nog med att han är otroligt duktig, han bor ju nästgårds och fotograferar mest sin egen närmiljö. Tänk att inte behöva åka till andra sidan jorden för att göra fotografiska storverk, det är sånt en ung fotograf behöver veta.
När han nu kommer med en ny bok så vill jag att alla ska få reda på det. Entusiastiskt berättar jag detta för unga blivande fotografer som jag känner. Men de ser bara frågande ut, Sune Jonsson har de aldrig hört talas om. Hur är det möjligt? En av endast två svenskar som fått motta det stora Hasselbladspriset och fotointresserade ungdomar känner inte till honom. Sune Jonssons arbete som dokumentärfotograf har hela tiden varit ett arbete "mot glömskans tyranni", men tydligen håller han själv på att falla offer för den tyrannen. För mig känns det otroligt viktigt att en ny generation kan upptäcka honom. Så det verkar på sin plats med en presentation inte bara av boken utan också av fotografen.
Sune Jonsson föddes 1930 i Nyåker, Västerbotten. Han utbildade sig i Stockholm och läste bland annat historia, engelska och etnologi. Åren i Stockholm väckte hans fotointresse. Där mötte han många unga fotografer som var för sig skulle göra sig ett namn: Georg Oddner, Christer Strömholm, Hans Hammarsköld med flera.
Trots att det blev tio år i huvudstaden släppte han aldrig kontakten med hembygden. Han jobbade som sommarvikarierande fotograf och skribent på Västerbottens-Kuriren. Efter avslutade studier så flyttade han tillbaka till Västerbotten som skulle bli hans huvudsakliga arbetsfält under resten av karriären.
Resultatet av de första årens arbete blev boken Byn med det blå huset. En skildring av hembyn Nyåker. Byn med det blå huset anses som en av de viktigaste fotoböcker som producerats i Sverige. Sune Jonsson tog inte bara bilderna utan skrev också texten. Det sätt på vilket text och bild verkade tillsammans på lika villkor men med olika utgångspunkter kom att bli ett kännetecken för Jonssons konstnärskap. Bilden var dokumentärt saklig och formmässigt fulländad. Texten var friare och litterärt gestaltande. Byn med det blå huset blev avstampet för Jonssons långa gärning på Västerbottens Museum där han fick titeln fotograf och fältetnolog. Han har hunnit publicera ett drygt 20-tal böcker.
Tillbaka till den senaste boken Och tiden blir ett förunderligt ting, med undertiteln Fotografier av människor och landskap. Som introduktion skriver Gunnar Balgård en essä där han berättar om Sune Jonssons konstnärskap och sätter in det i ett fotohistoriskt och internationellt perspektiv.
Första bilden, ett barn som bär en tavla med ett porträtt av farfar (?) och sista bilden en man som bär på två fanor. Den första från Aronsjö 1964 och den sista från Prag 1968 och däremellan bilder från fem decennier komprimerat på 152 sidor. De flesta bilder finns inbäddade i mitt medvetande sen många år tillbaka. Det är bilder som påverkat mig och mitt eget fotograferande mer än nåt annat. Men här finns även bilder som jag inte har sett tidigare.
Underbara är de stillsamt arrangerade och välkomponerade porträtten där en enda bild kan vara ett helt liv. Människor och miljöer från en svunnen tid, som Sune Jonsson i sista stund har bevarat för framtiden. Magiska är de svartvita landskapsbilderna med ett ljus som som berikar ett dystert sinnelag. Viktiga är bilderna som berättar om utdöda sysselsättningar, flottning, timmerkörning med häst och handmjölkning.
Jag tar tacksamt emot dessa gåvor och kapitulerar än en gång inför Sune Jonssons bilder. Jag får aldrig nog.
För er som inte känner till Sune Jonsson; ta gärna del av denna bok som en introduktion men gå till biblioteket och låna (inga böcker finns att köpa) hans tidigare verk. Där finns bilderna i sitt sammanhang med Sunes egna texter. Gör det och låt inte en av Sveriges bästa fotografer falla i glömska.