Dock, och det här var i antågande redan på överskattade comebacken You Are the Quarry, han har blivit så mycket sämre på att skriva texter.
Tror det har med mognaden att göra. Det var mäktigt, rent av radikalt, när han var i tjugoårsåldern och betedde sig som en 50-åring på 50-talet. När han nu är 50 på riktigt och fortfarande beter sig som att det är 50-tal är det mer reaktionärt än något annat. Å andra sidan får man lov att berömma konsekvensen. Men texterna är sämre nu, sura och självupptagna snarare än personligt sorgsna och roliga. Och det börjar bli hög tid att på allvar byta ut bandet han haft i drygt 15 år. I likhet med texterna börjar Boz Boorers muskliga gitarrer och standardackordsföljder kännas trötta och överviktiga.
Men så sjunger han plötsligt så där helt vansinnigt bra, som i ingången till refrängen på Mama Lay Softly On the Riverbed, i outrot på I’m Ok By Myself, i hela Something is Squeezing My Skull och jag glömmer mina invändningar om än tillfälligt.
Det finns ett par riktigt värdelösa sånger här, men de bra är fler, och när han är bra är han bäst i mina ögon. Fortfarande. Men högst troligt kommer han aldrig mer göra en skiva lika fulländad som Vauxhall & I eller The Queen is Dead.
Fyra hästar, den femte är långt, långt borta. Som en svunnen ungdom.