Mörkrets makter växer

Jag tror att hon gråter för att hon vet vad som ska hända med påhittade figurer som är lika verkliga för henne som hennes klasskamrater. Kanske gråter hon för den modiga ugglan Hedwig. Men jag tror att hon framför allt gråter för att hon vet att det här är början till slutet. Två och en halv timme. Sedan en film till. Sedan är det slut. Hon kommer, det är hon helt övertygad om, aldrig gråta i en biosalong igen. Några minuter senare skrattar hon i stället, när Ron Weasley säger något klumpigt med sin fem-sekunder-för-sent-Ron-Weasley-timing. Hon ska skratta igen. Och gråta igen. Och skrika "Nejnejnej!" Och viska "Cooooolt!" Och andas in så häftigt som om hon försökte fylla lungorna med samma luft som Harry Potter. Det är då jag börjar bli avundsjuk på henne. Det här är hennes värld, inte min. Hon kanske är alldeles jämnårig med Harry Potter. Kanske brukade hennes pappa läsa böckerna för henne när hon skulle somna. Säkert drömmer hon, som så många andra, om fylla elva och få inbjudan till Hogwarts i sin hand. Mina 43-åriga kritikerögon ser en kompetent, högbrittisk film som är klasser bättre än alla era Twilight och Narnia men ändå har sin obligatoriska jättesvacka efter mitten. De ser en plot som är ett övertydligt Sagan om ringen-plagiat. Men den nioåriga flickan har fått ytterligare ett par magiska glasögon som visar henne ett annat, bättre universum. För det avundas jag henne. Mot slutet gråter hon igen, ännu högre och mer hjärtslitande. Då vänder sig en 22-årig tjej med Whyredväska om och fräser "Sssch!" Och snart är nioåringen vuxen.

Mörkrets makter växer

En meter framför mig gråter en nioårig flicka i en biosalong. Mörkrets makter växer, Voldemort är starkare än någonsin, mugglare dödas, Harry Potter flyr och flickan gråter redan efter några minuter.