När Roberto Bolaño dog 2003 var hans enorma bygge 2666 nästan färdigställt. Centrum i den väldiga berättelsen var en gäckande, ibland osynlig och försvunnen författare. Med honom färdades man genom litteraturgåtan i samma tempo som sf-filmernas överljudsskepp. Så småningom landade man i de förfärande morden på kvinnor i Ciudad Juarez, en undergångens stamort på jorden, en helveteshåla i en sönderfallande stat. Åtskilligt lugnare och framförallt kortare är Amulett, knappt 200 sidor. Den är också mer lyrisk i tonfallet, hela romanen svänger runt en händelse från 1968 när en kvinna som heter Auxilio Lacouture sitter glömd under tolv dagar på en toalett under studentupprorets oro. Inne på humanistiska fakulteten sitter hon gömd, den mexikanska armén är överallt på universitetsområdet. Och den beter sig som latinamerikanska arméer brukar bete sig.
Lacouture ser tillbaka och minns, skräcken omger henne, ovissheten i hennes klaustrofobiska lägenhet är oändlig. Alla andra har flytt, massakrerna är aldrig långt borta. Hon sitter på toa med en liten poesibok i handen, och fattar beslutet att stanna där hon är. Hon börjar skriva, och så hon skriver. Hon är ljuset i militärens mörker, hon är rösten när alla tvingas tiga, hon bär litteraturen vidare när censuren stänger allas röster. Att påpeka att hon har symbolens ställning kan förefalla pedantiskt, men så är det. Hon är musornas musa.
Man känner igen sig från Bolañovärlden där allt fantastiskt är verkligt och allt flytande fast. Smärtan är ständig och skön ändå, livet är en mörk dröm men full av passion och storartad poesi. Romanen är en redigerad dröm om konsten och ordet och frihetskampen. Namnen virvlar förbi när kulturens karneval utmanar diktaturens förstening. Tiden finns inte, bara en ström av liv och känsla och trådar från all annan litteratur.
Om ni vill introducera er i ett författarskap som tillhör tidens största, börja då med Amulett. Det är en sinnesvidgande berättelse som lätt klassar ut alla kemiska droger som finns.