Monter E03:18

Det är skönt att ha monter. I år är jag utan.
På Bok och Bibliotek är myllret överväldigande. Poängen är att synas och att se. För besökaren också att fatta ett köpbeslut eller kanske lära något i denna stora föreläsningsförening där ett samtal mellan lilla jag och en biskop eller en begåvad internationell författare inte är omöjligt. Efter några timmar har vi alla reducerats till en jämntjock mänsklighet.
Då är det skönt att ha en monter att återvända till. Har man ingen egen får man adoptera. Hos besökarna brukar norrlandsmontrarna vara uppskattade, för vad är inte uppenbart - och troligen inte ens gemensamt. Men står man där är det lätt att känna sig behövd.
Som värdinna i två av de tidigare har jag delat ut, sålt en och annan bok, men framför allt lyssnat. Men inte på en internationell författare eller norrlandsmärkt bokkändis, utan på besökaren. Den som frågar: "Varifrån är du?", för att få berätta varifrån han är, eller hur hon älskar landskapet och alltid brukar gå i fjällen. Ovanlig är inte heller besökaren som vill ösa beröm över de författare som alstrats av Norrland. Det finns också de som kommer förbi på jakt efter en särskild skrift.
Ibland räcker det till och med att bara stå där som sig själv. Svaret på varifrån man är länkar ihop en med den som frågar. Som mig med mannen från Blekinge bekant med en släkting i periferin. En gång hade han besökt hennes gård därute bland sommarstugornas strandlinje och dansat omkull i byns nedlagda skola. Och plötsligt återskapas det bortglömda rummet här mitt i Göteborg.

En gemensam ö
I år är Norrlandsmontern en gemensam ö i bibliotekens del av mässhallen. Där delar kulturella institutioner i Norrbotten och Västerbotten en hyfsat stor landyta. Den grå montermattan förenar konstnären Mats Caldeborgs som utformat Västerbottens avdelning med en stramare grå, svart, röd Norrbottnisk del. De är delvis avskärmade med en vägg för att skapa rumslighet och som har blivit till förtret. Den gör montern svår att upptäcka säger en del.
Må så vara. Det mesta går man ändå miste om. Men i går läste jag min första digitala bilderbok: Var är Noras pulka, en rar, i betydelsen ovanlig, publikation. Tre begåvade Umeåbor har undrat var alla böcker om blattebarnen är - och gjort en egen med norrlandstouch. Ett par av upphovsmännen berättar dessutom inifrån gånger två. De är uppvuxna i Umeå men föräldrarna kommer från någon annanstans i världen.
Och det minsta eller nyaste hittas oftast just i montrarna, medan det publika och redan kända håller till i stora rum. Men mässan vore dock inte vad den är om det påståendet stämde. I går besökte Åsa Larsson och Mona Mörtlund, vars pjäs Regnblommorna är vackra i år dragit fullt hus på Dramaten, monter E 03:18. Då var jag någon annanstans.