De möttes i korridorerna på Norrbottensteatern. Två skåningar som båda hittat till Norrbotten. Lars Schilken kom hit för att gå Teaterhögskolan, då hette han Jönsson och hade som skådespelare en roll i Norrbottensteaterns uppsättning av Stora stygga vargen. Senare arbetade han bland annat på Lule Stassteater och med Norrbottensteaterns projekt Öppen scen. Robert Aronsohn kom till Harads för att arbeta som dramapedagog, men läste sedan vidare på högskolan i Gävle, en teaterregiutbildning för dramapedagoger. Det blev startskottet för hans närmande till den professionella teatern och jobb som regiassistent, bland annat åt Staffan Westerberg under föreställningen Dass på Upsala stadsteater. När samme Westerberg satte upp Storgatan i Luleå följde Robert Aronsohn med som assistent. Nu har Lars Schilken, som sedan i somras startat det egna företaget Schilkens Film och Teater, och Robert Aronsohn en pjäs ihop. Just nu repeterar de inför premiären av den brittiske dramatikern Alan Drurys monolog Man får inte tappa kontrollen. Pjäsen är en monolog om en ensam människas sökande efter identitet och människovärde, ofta spelad på svenska teaterscener i slutet av 70-talet. En av dem som hade pjäsen på repertoaren i över 20 år var skådespelaren Jan Jönson, känd för sina uppsättningar av Beckettpjäsen på svenska och amerikanska fängelser, många år före Lars Noréns omdiskuterade Sju tre. Pjäsen blev Jan Jönsons ingång till Kumlabunkern efter att fängelsechefen Lennart Willson sett den och genast bjöd in honom för att framföra monologen på anstalten. Tanken var också att Riksteatern skulle sätta upp den 1999 med Mats Nilsson, en av tre fångar som Lars Norén fick kontakt med under arbetet med Sju tre, men projektet lades på is efter polismorden i Malexander. Samma år sattes den upp på Dramaten med skådespelaren Jan Waldekranz och året efter gjorde Radioteatern en inspelning med Jan Jönson, som räknar med att ha spelat monologen mer än 400 gånger. Ordet förs av Michael, en mycket ledsen lagerarbetare som säger sig bara vilja ha något att tro på. Allt försöker han kontrollera, från sina egna arbetskläder till utlåningen från hans lager där det ska vara rätt signatur på rätt blankett. Samhällsutvecklingen skrämmer honom, han retar sig på oartigheter och respektlöshet och på att saker inte görs ordentligt längre. När hustrun lämnar honom blir han helt ensam, men så träffar han en vän med en tydlig politisk agenda. - Det handlar om en rasist i vardande och pjäsen kretsar kring frågor som vad är det för en människa som bildar de här åsikterna, säger Lars Schilken, som framför allt vill ta fasta på Michaels ensamhet. - Han är den ensamme mannen som för att överleva spärrat in sig i ett totalt kontrollbehov. - När vi jobbat med pjäsen har diskussionerna mest kretsat kring detta "varför". Man upplever ju hans historia inifrån, från hans eget huvud, och pjäsen ger inga svar men ställer desto fler frågor, säger Robert Aronsohn. Tanken är att Lars Schilken ska spela pjäsen i olika sammanhang där människor vill diskutera frågor om ensamhet och människovärde. - Vi har kontakter med några folkhögskolor och självklart passar den också gymnasiet. Men jag kan också tänka mig att spela den i olika föreningssammanhang. Det behövs inga scener, jag har bara med mig en stol och en matta, säger Lars Schilken. Under hösten ska han förutom sin monolog, spela barnteater på Scratch. - Den här monologen kan hänga med mig länge, den har tyvärr aktualitet. Inte minst i ett land där över två miljoner människor lever i ensamhushåll.
