Monas pjäs landar på Dramaten

nsdag kväll den 30 augusti, Dramaten, Stockholm. Vår huvudstad, vår nationalscen. Då kliver författaren och dramatikern Mona Mörtlund från Kangos, Norrbotten, in i Tornrummet och ser där sin egen pjäs, Regnblommorna är vackra i år, med Sari Oja, Irene Muskos och Regina Veräjä från Tornedalsteatern på scenen. Salongen kommer att vara fullsatt. Från början planerades tre föreställningar; allt såldes snabbt ut och nu blir det en fjärde, lördagen den 2 september.
Det är nu ingenting att oja sig för. Kvalitet går hem i vilken stuga den än produceras. Mona Mörtlunds pjäs har valts ut som en av fyra, i ett samarbete mellan Dramaten och Sveriges television, kallat Puls på Sverige. Nyskriven svensk dramatik som förutom att visas på Dramaten kommer att spelas in och sändas i SVT så småningom och de fyra pjäserna har också getts ut i pocketbok.

Viktigt erkännande
När jag träffar Mona tidigare i sommar i Luleå säger hon att det ändå var svårt att ta till sig, när hon fick veta att hennes pjäs skulle vara med. Lite stort är det nog trots allt, att få sin pjäs spelad på Dramaten. Och ett viktigt erkännande.
- Jag är mitt uppe i arbetet med att skriva en ny pjäs för Tornedalsteatern, Lydias längtan, kommer den att heta. Det är en historia jag har burit med mig länge och den handlar om vikten av att leva på sina egna villkor. Framgångarna med Regnblommorna har gett mig mersmak.
Mona Mörtlund letar alltid efter samtalet, dialogerna mellan människor. Regnblommorna är vackra i år är skildrar just ett sådant möte och är ett försök att förstå hur vårt ursprung påverkar vårt handlande i nuet. Det handlar om tre systrar som kommer hem. Systrarnas möte river upp gamla sår, men ger samtidigt möjlighet till försoning och förståelse.
- Det är spännande att skriva om vad som händer när människor möts. När jag skriver dramatik ser jag bilderna framför mig och i min nya pjäs kommer det att myllra av roller, 14 - 15 personer blir det nog på scenen och mycket musik.
Det som kommer från hjärtat, det som bottnar i en kroppslig känsla, det är starkt för mig, säger Mona och berättar att mötet med Bruno K Öijers dikter var en sådan upplevelse.
- Jag blev drabbad av hans dikter och det är så jag vill reagera på en bra dikt, en bra text. Jag har själv en stark längtan efter att skriva dikt igen.

Dessutom poet
2001 debuterade hon som poet med samlingen Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar. Innan dess hade hon skrivit flera barnböcker på mienkielä, en bok om Ulla Lyttkens, sångtexter för gruppen Sisaret och varit aktiv för att väcka och stärka tornedalsfinskans ställning.
Mona beskriver diktskrivandet som ett inre rus, som att hon känner hur varje ord betyder något. Hon tycker själv att hon just nu befinner sig i den bästa av världar, åtminstone rent skaparmässigt. Hon får skriva det hon vill och hennes texter är efterfrågade.
Mona bor och arbetar i Kangos, mellan älven och sjön, men när hon sitter nere i Luleå, på den soliga kajen i Norra hamnen och tittar bort mot bygget av kulturhuset, omfamnar hon hela länet när hon konstaterar att det här är en bra plats att leva på.
- Vi förstår inte alltid vilken rikedom vi lever i. Jag tror vi borde stanna upp ibland och tänka på det.