Hyvönen har inte bara starka låtar och en oemotståndlig röst, hennes egensinniga personlighet gör sig bra på scen. Hon sitter bakom sin flygel mest hela tiden, ackompanjerad av en cellist/basist och en trummis. Vid flygeln förvarar hon ett guldfärgat baseballträ (som matchar hennes guldlamé) som hon lite halvhjärtat nuddar vid saker och ger sken av att hon ska förstöra. Så där är det med Frida Hyvönen, till och med en möjlig misshandel med ett träföremål blir en ömsint smekning. När hon sedan stönar till lite halvt orgasmiskt efter låtarna förstår man att det här inte är en vanlig spelning, Hyvönen känns mer intim än vad artister i allmänhet gör. Kontakten med publiken är icke-verbal. Frida behöver inte prata så mycket för att nå ut, ofta ler hon bara lite mystiskt.
Som backdrop hänger en triangel med ett öga strax bakom henne, alltså det allseende ögat, en symbol som kan tolkas på många sätt. Förmodligen är det bara ögongodis eftersom Frida inte verkar vara den typ av person som skulle vara med i det onda, och förmodligen fiktiva, nätverket Illuminati, som försöker uppnå världsherravälde. Frida är en unik figur, så jag undrar lite när hon erövrar världen med sin musik. Det kanske kommer snart, eller det kanske aldrig blir så. Vi har henne och det får vi vara glada för. Hon är trots allt en av Sveriges mest begåvade artister.
Den spända men starka rösten kommer till sin rätt först och främst i Oh Shanghai, en låt som annars känts som en fotnot för mig. När jag passerar Vasaparken på vägen till hotellet och ser en jätteskylt i neon där det står "Nobody puts baby in a corner" tänker jag förstås på låten Dirty Dancing. Konstverket ska uppmuntra unga kvinnor till att ta plats. Frida Hyvönen vågar ta sitt utrymme på scen med sin halvt excentriska personlighet. Den sidan av henne får man bara se live.
När hon avslutar med extranumret Scandinavian Blondes har jag fått en tillfredsställande dos av Frida Hyvönen för kvällen.
Bästa låtar: Oh Shanghai, Enemy Within, Dirty Dancing.