I det blå rummet på andra våningen i 38:an, det gamla huset på Stationsgatan i Luleå, som under långa tider inte kallades för annat, repeterar Lule Stassteater David Vikgrens pjäs Det viktigaste av allt inför premiären i Övertorneå den 15 september.<br>En gång var huset navet i 1970-talets kulturella explosion i Luleå med hyresgäster som Norrbottens Bildningsförbund, som senare blev ägare, ett bokförlag, Utbildningsradion och ett myller av kulturpedagoger. I ett av rummen satt Bengt Andersson, chef över bildningsförbundet och en inspiratör av Guds nåde som på allvar hävdade att allt är möjligt.<br>Någonstans i detta myller föddes Lule Stassteater, en fri teatergrupp som på eget bevåg gav sig uppdraget att spela teater för Norrbottens alla barn. Till symbol valde de en gycklare med plingande klockor i den färgglada mössan.<br>Ekonomiskt goda år<br>I slutet av 1970-talet var Lule Stass en av de mest aktiva och mest spelade i landet, med tre turnerande grupper i gång parallellt och en omfattande pedagogisk verksamhet som också innebar att de producerade läromedel och utbildade lärare i konsten att göra sin egen teater- eller cirkusföreställning och föra in teater i undervisningen.<br> ? Vår tanke var att vi skulle ha filialer på alla orter i Norrbotten, där vi skulle fånga in de specifika problem och frågeställningar som fanns just där och göra teater av det, berättar Bernt Viklund, den förste ordföranden för föreningen.<br>Det var några goda år, sett både ur konstnärlig och ekonomisk synpunkt. 300 föreställningar om året och ett generöst stöd från Statens kulturråd gjorde att Lule Stass kunde ge den samiska gruppen Dalvadis produktionsstöd till deras första stora föreställning.<br> ? Men eftersom Lule Stass då kom att betraktas som paraplyorganisation upphörde bidragen från kulturrådet som hävdade att vi inte längre var en fri grupp, utan många, säger Bernt Viklund, och berättar om en mödosam väg tillbaka.<br>För Lule Stass har överlevt längre än de flesta fria grupper här i landet och i helgen firar de sitt 30-årsjubileum med en fest i sina lokaler där på Stationsgatan 38. Där är de fortfarande kvar, trots att många av de gamla hyresgästerna lämnat huset.<br>Svångremmen åtdragen<br>Kanske skramlar inte klockorna på gycklarmössan lika mycket längre, tiden är en annan och stat och kommuner har dragit åt svångremmarna rejält. Självklart har Lule Stass genomgått många kriser under sina 30 år och just nu diskuterar Statens kulturråd ett eventuellt framtida bidrag efter att de för några år sedan upphörde med stödet med hänvisning till den konstnärliga kvaliteten.<br>Ändå har man fortsatt, Julkalendern i stadsparken har blivit tradition, liksom sommarteater och en och annan turnerande föreställning.<br>Allt sedan Harry och Staffans teater, den allra första pjäsen, har Harry Nyman stått i Lule Stass centrum. Men nu är generationsskiftet tydligt, inte minst under repetitionsarbetet med skolföreställningen Det viktigaste av allt i det djupblå rummet. I dag övar man tempo, det går lite fortare än vanligt när Marcus Thornbergs pojke och Sara Pietkäinens flicka försöker komma överens där i pojkrummet som publiken ser rakt in i. Framför scenen sitter Kalle Nyman och regisserar sin allra första pjäs.<br>Årsbarn med Stass<br>Med sina 28 år är Kalle Nyman nästan årsbarn med Lule Stass. Född rakt in i teatern, skulle man kunna säga. Pappa heter Harry.<br>Pjäsen har Lule Stass beställt av David Vikgren, poet och dramatiker och en av många som gruppen arbetat tillsammans med tidigare. Sara Pietkäinen arbetar också som Stass producent vid sidan av skådespeleriet och Marcus Thornberg har rest upp från Umeå där han utbildar sig till bildlärare. Båda kommer ursprungligen från Kiruna, där de fick sin första teaterträning.<br> ? Det är annat i dag än på 1970-talet. Nu kommer folk mer in och gör sin grej och sen vill de gå vidare till annat. Många utbildar sig kanske, så den där kontinuiteten som fanns förr finns inte på samma sätt i dag, säger Kalle Nyman.<br> ? Föryngringen är viktig, men det måste också finnas en stabilitet i organisationen, några som vet något om och är intresserade av ekonomi och föreningsarbete. Balansen däremellan är viktig.<br>Spelar egen föreställning<br>Gustav Annerblom är nyutnämnd ordförande för Lule Stassteater. Dit sökte han sig själv för att sätta upp sin egen enmansföreställning Fuck you, döden! för ett år sedan. Nu är han en av många i ensemblen kring Sugar, Norrbottensteaterns musikal, och under hösten kommer han att fortsätta att spela sin egen föreställning när han har möjlighet.<br> ? Som ordförande hoppas jag att jag ska kunna medverka till att öppna Stass för andra människor, att göra teatern tillgänglig för många. Jag vill att människor med teateridéer ska kunna vända sig hit och få hjälp att förverkliga sina drömmar. Så var det för mig och ett sånt ställe behövs, säger Gustav Annerblom.<br>Lule Stass, som en gång startade med pedagogiska tankar om att skola nya generationer i teaterarbete, som experimentverkstad för unga teaterarbetare i olika funktioner? Tanken verkar logisk och frågan är om det inte alltid på ett sätt fungerat just så.<br>Ställer stora krav<br>I scenens pojkrum går Marcus Thornberg runt i luciakrona och förbereder sig inför årets viktigaste dag, den 13 december. Mamma jobbar natt och sover på dagarna, pojken har mycket att stå i, ställer stora krav på sig själv.<br>Flickan i pjäsen färdas i egen väska utan någon vid handtaget, fruktar intet, utom hittegodsets hemliga avdelning för hemlösa väskor på vift.<br>Texten är poetisk och rik, undertonen mörk och lite farlig. För regissören gäller det att göra historien begriplig och nu vidtar finslipningen inför premiären.<br>I en paus frågar jag Kalle Nyman hur länge han tror att Lule Stass kommer att finnas kvar.<br> ? Hur länge som helst. Så länge det finns människor som brinner för teater och är beredda på att göra allt själva ? vara vaktmästare, skådespelare, regissör, kostymör, scenograf och allt annat som ingår i arbetet ? och som samtidigt kan hålla en hög konstnärlig nivå. Och dessutom få mat på bordet.<br>
