Jonas Modigs diktsamling Vinter i sommarhuset är så väsentlig att den ensam borde upphäva pratet om lyrikens marginalisering. Den gör det genom att sätta frågorna främst, diktens förmåga till djupinsikt framför det formella och maniska experimenterandet.
Jonas Modig debuterade redan 1968 och återkom till poesin med Annandagar, en sorgedikt över sonen Jakob som omkom i tsunamikatastrofen 2004. Han skriver en dikt som utmärks av ovanligt hög precision, densitet och tydlighet. Den slitna liknelsen om grafisk skärpa får nog lov att brukas igen, det här är lyrik med språklig fordran, inte med språkligt tvivel. Därför uppnår den sin angelägenhet, med ett språk som söker sin överensstämmelse mot verkligheten.
Fem ganska fria tematiska avdelningar, bäst tycker jag om tonfallet i delen Hägringar. Det är mjukare, mer resonerande och kanske försonligt. Världens brutalitet och nyckfullhet tycks för stunden besegra sig själv, någonting bättre och mer vardagligt pågår också, hela tiden. Den beskrivande tonen i hans poesi är där som vackrast:
Det du lämnat bakom dig är kvar.
Den långa backen där din cykel välte...
och mjölken som rann ut i landsvägsdammet
surnar i minnets torra spår och fläckar.
Långt bak i tiden finns en tidlös sommar
gungande i oavbruten väntan...
Jonas Modig är en lyrisk redovisare och berättare. Han är mycket formsäker, i någon enstaka rad kan hans bokstavlighet ibland förlora sin klang, glömma bort sin uppgift. Det är undantag, när verkligheten besegrar hans dikt så att säga. Hans tonart är genomgående sorgsen, en smärta över minnen och värld som låter sig beskrivas som tidens erfarenhet, men aldrig låter sig botas.
Ifall det omdömet fortfarande brukas är han en klassisk poet för vår tid.