Jenny Tunedals fjärde diktsamling, Mitt krig, sviter, slår redan på första sidan fast: "Det är fred". Ett påstående som osäkras, som pendellikt tas tillbaka för att sedan reaktualiseras. Slagfältet, slaktbänken är nära, om det så rör det egna personliga helvetet eller den större världens växlande, destruktiva former. Det ena är i det andra och omvänt. Frestande är det apokalyptiska språkets direkthet, där meningar som "Hål fyllda med vatten och kött och blod", "Döda flugor vitt luftigt tyg" och "Andra lik i diken tussilago" skimrar mörkt. Men också epifanin, det benådade ögonblicket, slår sig fram, mot plågornas bakgrund: "En vit skridskobana/en ocean för att skydda/en lite gråkall dag i januari".
Pregnanta bilder och motbilder, en kluvenhet som Tunedal iscensätter drivet. Däremot rymmer hennes samling inte särskilt mycket av renodling och åskådliggörande. "Jag trodde att orden var viktigare än deras sammanhang", heter det på ett ställe, måhända självironiskt. Delar av boken förhåller sig väl lydigt till en samtida konvention av det slaget, där dikterna löses upp i sprickor, luckor, hål, lösryckta fraser. Som om valet stod mellan övertydlighet och vag fragmentarisering.
Också motivkretsen är diffus, även om somligt låter sig urskiljas klarare. Flera av dikterna graviterar runt föreställningar om moderskapet, som här inte har mycket att göra med de vanliga, idealiserande stereotyperna. I stället är mor och barn liksom fångna hos varandra, i en kärlek som varje gång hotar att övergå i aggression, i bortstötande: "mina barn verkar alltmer frånvarande/beständiga/tyglade/ liksom min hunger efter något/någon annan". "barnet vill bli mor" för att uppfylla moderns förväntningar, de hon själv inte kan infria: "jag skulle gärna ge dig ett annat barn".
Sådana strofer närmar sig det outhärdliga i det att de inte gör någon egentlig bodelning mellan tryggheten och hotet. Det välbekanta är den ort där vad som helst kan hända.