M.I.A gör bred kommersiell musik av några huvudsakligen marginaliserade beståndsdelar. Industri, dubstep, grime. Inte för att jag vet hur smal den här musiken är egentligen. Det var rätt länge sedan jag kunde göra några anspråk på att förstå den; säkert tre år. Och när det gäller urban musik, jag väljer det samlingsnamnet med viss omsorg, är det ofta längre än ett genomsnittligt liv. Urban musik, storstadsmusik. Musik gjord och utvecklad bland storstadsområdenas etniska och ekonomiska minoriteter. För att så småningom plockas upp av en huvudsakligen vit medelklass med dålig samvete och bra smak. Denna definition, denna generalisering, placerar mig på lite ostadig mark. Men det är ett faktum att Clash antagligen gjort mer för att placera exempelvis reggaen i min skivsamling än någonsin Aswad. M.I.A är ytterligare ett ypperligt exempel på hur man i England kan skapa musik som är betydligt mer utmanande än genomsnittlig amerikansk hip hop nuförtiden. Att den här skivan är inspelad i Los Angeles med huvudsakligen amerikanska producenter (engelska Switch undantagen), till skillnad från första skivan, Arular, som var frukten av ett långvarigt samarbete med engelska indieikoner från Pulp och Elastica betyder också något. Att det har hänt något, på ett internationellt plan. Här finns en melodikänslighet och en respektlöshet man inte ofta finner i den här världen. Så sällan att jag tröttnade för tre år sedan i alla fall. På förra skivan samplade hon just Clash och möjliggjorde på det viset en naturlig ingång för sådana som mig i den här musiken. På den här skivan använder hon Suicides gamla Ghostrider. Ikoniserad punk från andra sidan spektrat och en tydlig markering: det här är något annat, hårdare och mörkare. Men det är lugnt, gången krattades med de tidigare skivorna. Vi kan ta oss fram och in i det här nu, vi på andra sätt marginaliserade och medelålders.
