En del kritiker, har jag märkt, vill gärna dra paralleller mellan Syket och brittisk 90-talspop. Och jag kan nog tänka mig att hålla med, om man specificerar referensen till årtiondets början och Madchesterscenen. Syket har nämligen, precis som The Stone Roses och The Charlatans, en förmåga att låta ganska monotona och inåtvända, samtidigt som de verkligen, verkligen svänger. Något som förmodligen inte är så lätt som det låter.
Fast på sätt och vis låter Syket också som moderna band brukar göra. Riktig bra, moderna band, alltså. Förutom att de oftast inte låter nutida alls - de liksom spelar modern musik på ett tidlöst vis, eller tvärtom. Allting känns lika mycket 2011 som 1991, ända tills man kastar ett öga på Annika Brännberg, som ohämmat dansar barfota bakom sina congas och tillför Syket en oväntad Woodstockkänsla. Ännu en kloss i bandets ljudpussel som borde kännas lite skev, men tvärtom smälter in nästan obemärkt.
Mikael Stenberg, Sykets syntspelande sångare, mumlar vid ett tillfälle något om Billy Corgan och jag tror att vad som följer är en Smashing Pumpkins-cover. Den fåordige frontmannen tilltalar publiken från bakom sin lugg på klassiskt skoskådarmanér - men det är absolut inte något som stör upplevelsen. Hans blygsamma, västerbottniska uttalande är snarare allt det mellansnack som behövs för ett band av Sykets kaliber.
Sista numret låter gruppen rinna ut i en kaosartad rundgång, under vilken de alla går av scenen. I publiken fortsätter vi att applådera, hungriga efter extranummer, men Syket kommer inte tillbaka. Och jag förstår dem; varför försöka toppa något som redan är oklanderligt?