Det stänker, skvätter, luktar och stinker av grisblod, spyor, gyttja och förruttnade matrester. Som läsare värjer man sig, vrider sig undan odörerna, duckar för att inte bli träffad när någon slungar iväg en spottloska men får den ändå alltid mitt i nyllet.
I "Granatkastaren" som Britta Kinnemark översatt är det likadant, men värre. Mycket värre.
Skillnaden är att denna roman utspelar sig något år in på 2000-talet. En ung man berättar historien om sin barndom för en buddistisk munk i ett förfallet kloster. Samtidigt får läsaren i kursiv text veta vad som händer i och utanför klostret.
Temat är Mo Yans: landsbygdsbefolkningens liv. Som i sina andra romaner är han absolut lojal med dem, därav all smuts och allt stoj. Tystnad existerar knappast, ständigt skriks och gastas det. Är det inte någon som manar på någon annan att arbeta fortare och hårdare så är det hånfulla kommentarer och skvaller som sprids längs med gatorna. Han skildrar människornas utsatthet, deras litenhet som enskilda, hur de liksom inte är något i sig utan enbart som en del av det större. Och han skildrar hunger. Längtan efter mat. Bristen på mat. Drömmen om mat. Allt detta känner jag igen, men nu är det på något sätt mer outhärdligt. För på nittiotalet när pojken är kring tio år finns det plötsligt mat. Och han frossar. Det som beskrivs är inget mer än en orgie i kött.
Jag har värjt mig för Mo Yans sätt att beskriva verkligheten men genom det förstått hur smutsigt Kina varit och är. Och även vad fattigdom tvingar människor till för att överhuvudtaget överleva. Men detta köttfrossande, det äcklar mig. Författaren måtte själv ha äcklats. Annars kunde han inte ha överfört de känslorna till mig.
Jag tolkar köttet som äts och tuggas sida upp och sida ner som en omskrivning för pengar och prylar. Mo Yan varnar i förtäckta ordalag för vad den uppskruvade jakten på pengar leder till. Allt fler äter allt mer, fetman breder ut sig likt den gör i USA och övriga västvärlden. Det pågår en köpfest utan motsvarighet, det byggs skyskrapor som bara håller ett tiotal år på grund av utbredd korruption och undermåliga byggmateriel. Allt medan makthavarna lugnt ser på. Och berikar sig.
Det är storslaget berättat, svårt att smälta men oförglömligt som läsupplevelse. Och om någon undrar så har han återigen bevisat sig värdig som nobelpristagare!