Mitt i en pågående diskussion

På andra sätt är den märkvärdig. Utställningen är ett enda välarbetat verk i form av ett rum, troligen en hall i en lägenhet från ett 1970-talshus, där både färgval i textilier och placering av föremål känns noga genomtänkt. Samtidigt består den av flera enskilda verk i blandade tekniker. Och till både form och innehåll placerar sig utställningen på flera sätt mitt i en pågående diskussion. Melins konst är idéburen, med den egna personen i tydligt centrum, i viss mån även samhällsdebatterande, och därmed en del av den sorts samtidskonst vi bara kan uppleva i ett offentligt rum och mer sällan köpa hem - om vi nu inte har ett galleri i den gamla ladugården. Verken är dessutom föränderliga, till exempel tillförs Hallen från 2008 nya aspekter i den här kontexten. Som med all konst mår Fjäril hjärta kotte bra av att man tar sig tid, går nära och lyssnar in. Stundtals får jag en känsla av att ha stigit in en bild, men i motsats till en detaljerad målning kan man här dessutom känna på delarna. En av dem går dessutom att äta och geléhallon är gott. Påtagligt är de många textdetaljerna - baksidan av ett vykort, en lapp i en kasse på väg till återvinningen, en serieruta, kanske ur gamla Starlet, med texten "Jag borde inte se ut så här! Jag ser ju helt normal ut". Detsamma gäller för det textila inslaget. Och en mängd detaljer i Monica Mellins tredimensionella collage är egna bilder, i traditionell mening, som broderier, foton och film. Faktiskt saknas bara tavlan och skulpturen, vilket i sig blir viktigt. För den som är född på 1960-talet är Fjäril hjärta kotte dessutom ett nostalgiskt verk. Man ser de mörkare träslagen, den stickade kjolen, t-shirten, herrbetjänten i furu och är tillbaka i den tid där det sammansatta ämne av kön, jämställdhet, identitet och sex som konstnären framför allt diskuterar, började lyftas upp mot ytan. Av den 1970-tals berättelsen är Monica Melins arkeologiska undersökning av sitt eget liv en del. Hon har trots tidens diskussioner om unisex och jämställdhet ändå alltid känt sig passa dåligt in. I en rolig fotosekvens försöker hon bli "kvinnlig" enligt en reklammodell för Lindex; det som ser så lätt ut på bild men kräver så mycket arbete för att leva. Samma tema återkommer i videoinstallationen Som han där hon sminkar sig tillsammans med en kompis som är transvestit. I svart peruk blir de lika, men bara han känner sig bekväm har hon berättat. Sammantaget är Melins utställning en av de mer väl genomförda i genren jag upplevt i Norrbottens gallerier. De skenbart enkla verken är komplexa, och när man från olika håll följer och vänder sig in mot utställningen erbjuds man ofta en ny aspekt av det faktum att det inte är så enkelt - om man inte tidigt väljer roll, kvinna eller man, och sen bara sväljer dess måsten utan att känna efter. Och inte ens då, eller som Melin broderat i rött: "sig raka" "sig smörja" "sig smycka" "sig sminka".

Mitt i en pågående diskussion

På vissa sätt är Monica Melins utställning Fjäril hjärta kotte obetydlig. Den är inte särskilt utmanande varken till form eller motiv. Närmast lite snäll, faktiskt.