Man har all anledning att sända upp massor med böner till någon, för att den udda amerikanske filmmakaren Wes Anderson över huvud taget finns och alls tillåts att göra film också!
Och kanske även en lagom bunt med böner till den som programsätter filmer för Filmstaden i Luleå. Och som väldigt mycket mera sällan släpper igenom och distribuerar så här långt norrut, en så pass kufiskt underbar och trollbindande film som Andersons senaste, Moonrise Kingdom, dessutom så pass nära Sverige-premiären också (kan ju i och för sig bero på att den ordinarie programsättaren har semester?; något fullt så här popcorn- och cola-befriat är vi i alla fall helt enkelt inte riktigt vana med).
Anderson har i och för sig svarat för underbara filmer förut, som Rushmore, The Royal Tenenbaums, The Life Aquatic with Steve Zissou och Darjeeling Limited, men Moonrise Kingdom torde obesvärat belägga positionen som hans mest personliga och från allt klander befriade mästerverk och magnum opus.
Skriven tillsammans med Francis Ford Coppola-sonen Roman, är detta en hyllning till kufen, varhelst denne än uppenbarar sig, nedsänkt i New England-miljö i mitten av 60-talet (men med musik av Hank Williams och Francoise Hardy (!).
Vi möter Edward Norton, som en överenergisk scoutledare med vissa uppenbara svårigheter att hålla rätt på sina scouter, som en dag finner ett avskedsbrev från en av dem, Sam (Jared Gilman - tro mig: ett fynd!) där han säger upp sig som scout och meddelar att han ger sig av.
Det visar sig snart att en flicka, Suzy (Kara Hayward - tro mig här också: ett lika stort fynd hon!) från trakten också simultant har gjort detsamma. Som ett modernt tolvårigt Romeo och Julia-par flyr de från allting - för att få vara tillsammans, bort från knäppa föräldrar, sociala auktoriteter, scoutledare, som är dem i hälarna.
Och detta är alltså bara, samfällt, helt, HELT, underbart och invändningsfritt. Skådespelare som Bill Murray (som haft roller i alla Andersons filmer, utan att som han själv uppgivit, någonsin ha fattat särskilt mycket av vad de har handat om), Bruce Willis, Edward Norton och Frances McDormand (samtliga för övrigt helt på topp) försöker aldrig tvinga till sig mera plats eller bättre repliker, på någon kollegas bekostnad, utan är bara avkopplat avspända i sina respektive roller.
Anderson har, som alltid, även ett träffsäkert öga för alla relevanta detaljer och skeenden, samt utvinner en fridfull sorts humor ur dem och manuset.
Man blir jätteglad och på ett plötsligt uppblossande gott humör av Moonrise Kingdom och önskar den som en sommarpresent till så många som möjligt.
Det är, som ju redan ganska starkt antytts, helt omöjligt att inte handlöst förälska sig i den.