Framgångssagan är en säregen blandning av militärhistoria, offentlig kulturpolitik och enskild driftighet. Det sistnämnda brukar av nyliberalismens teologer reserveras för den private entreprenören, hjälten som förmår skapa pengar av sin idé. Mirka Siweks hjältemod består i att hon skapat musik för vår tid av sin idé, inplanterad i gamla strukturer som rymt både militra, regionala, och statliga inslag.
Det fanns Rikskonserter och Regionmusik och så Länsmusikreformen från 1988, en av många och kraftfulla regionala kulturpolitiska reformer. Finansierad regionalt och statligt, det som en gång varit en militärmusikorkester i Boden blev ett internationellt hyllat storband.
Kanske är det också, tänker jag under läsningen om olika turneer och arrangemang och kraftfulla musikpersonligheter, också en berättelse om den säregenhet som skiljer ut Norrbotten i den stora statliga kontexten Sverige. En förmåga att utnyttja sin utkantsposition, sin utsatthet om man så vill genom att agera ovanligt kraftfullt i de statliga systemens stora byggnad. En strategi, en allians mellan centrum och periferi som använts ända från kolonisationens medeltid för att skapa stadga och förutsättningar för den lokala överlevnaden, oavsett samhällsområde.
Om man till denna befintlighet ansluter ett polskt temperament (Siwek kom till Sverige 1986) som genast ser till att positionera NBB i svenskt musikliv för det vidare språnget ut i världen, så får man de väsentliga ingredienserna till denna musikberättelse.
Och därmed blir någonting sagt även om nyttan av invandrat förstånd och initiativ, det som förmår gjuta nytt liv i det som för väldigt länge sedan var blåsare och slagverkare som skulle gjuta mod i soldaterna och ordning i leden på slagfältet, eller åtminsone på övningsfältet.
Det är en fascinerande historia, skriven som en personlig redogörelse över vad som är möjligt inom kultursektorns ramar av statligt stöd. En hel del visar det sig, tillräckligt för hela världen och dess jazzscener närmare bestämt. Vackert fotodokumenterat av Anders Alm.