Men det fanns en annan sida också, en mer konstnärlig och futuristisk inriktning. Vill man förkovra sig lyssnar man lämpligen på Amanda Lears tidiga grejer, som lät mer Kraftwerk än Chic. Eller Donna Summers och Giorgio Moroders helt knäppa, tidiga skivor. Framförallt ska man lyssna på Grace Jones.
Hurricane är Grace Jones första nya album på nästan 20 år och låter precis som det ska. Det vill säga precis som det brukade låta. Det är relativt tung reggae (hon samarbetar med Sly & Robbie igen, för första gången sedan 1982, och det är ju alltid värt) och elektroniska ljudmattor. Om något nytt kan urskiljas är det väl snarare hennes inflytande på andra, snarare än något revolutionerande. På titelspåret gästar Tricky och det är lätt att tänka sig hur denne, i sällskap av bland andra Massive Attack och Boy Georges Generation of Love, suttit och lyssnat på Jones klassiska dub-discoplattor från 80-talet när de skrev sina låtar på 90-talet. Det är lite märkligt att jag inte gjort den kopplingen tidigare. Inte många andra heller, vad jag kan minna mig.
Allra bäst är Love you to life där Jones med sin mörka, mörka röst liksom pratar över låten, någonstans mellan en diktuppläsning och toast. Och sjunger med sin helt märkvärdiga sångröst.
På sätt och vis kan detta verka som kritik, att det inte hänt just något sedan de tidiga skivorna (denna påminner alltså mer om Warm Leatherette från 1980 och Nightclubbing från 1981 än om hennes senare och lite ojämnare produktion). Men de var i sin tur rätt komplexa verk.
Det är inte som när Ramones gjorde nästintill parodiska skivor efter sina fem första klassiker. Dessutom får man en lika en lika grym dubversion av albumet på köpet. Hon har alltså fortfarande örat mot marken, mot gatan.
Grace Jones är över 60 år och är minst lika ikonisk nu som när hon förevigades av Andy Warhol i slutet av 1970-talet. En av de tre största kvinnliga stjärnorna någonsin i min bok. De andra två är Yoko Ono och Nico, om ni vill veta. Så ni förstår vidden av det. Rekommenderas å det grövsta.