Minnets slutlikvid

Är denna landsända ens för handen? Predikanten Olof Helmersson ställer sig frågan när han på sin ålders höst återvänder till Västerbottens inland för att gottgöra det frälsningsverk han utförde där i sin ungdom. Var ligger byarna egentligen, och bergen, kronotorpen? Är inte allt redan övergivet, historien avslutad, själva bygden förklarad före detta? I Torgny Lindgrens nya roman Norrlands Akvavit återvänder Olof Helmersson för att förklara den mäktiga väckelse han predikade fram under tidigt femtiotal för ogiltig. Tron är en chimär, syndafallet, frälsningen, det eviga livet och självaste söte Jesus. Hjärnspöken alltihop, människan är utkastad i universums slumpartade banor, kristendomen är intet. Och den bygd han nu vill avkristna, den finns knappt, alla själar han frälst är bara dödsannonser, husen är tömda och själva församlingen består av två kvinnor, varav en är döende. Jo, Torgny Lindgren sparar inte på krutet när han förklarar Norrlandsdrömmen död och själva frågan, den som en gång ljöd högt i debatten, för slutgiltigt besvarad.Själva avkristningen kan också ifrågasättas, den har liksom skött sig själv och de få som fortfarande tror har inget öra för den motprofet som Helmersson nu försöker spela. Man minns hans härliga predikningar, hans sång till dragspel och hur han botade Eskil Holms magsår med handpåläggning. Skulle det inte räcka som grund för tron? Allt det där andra visste man också, allt det som gör tron så lätt att ifrågasätta. Olof Helmerssons upplysningsprojekt är redan för handen. Jo, de flesta projekt är avslutade, liksom de flesta som drev dem. Under läsningen tänker jag ibland på min salig moder, som inte fällde en suck när gamla bönhuset i byn såldes bort. Det hade haft sin tid, vad skulle man med ett tomt bönhus till, ett skal som ingen orkade sköta om längre? Samma osentimentala tydlighet talar ur Lindgrens bok, dock uppskruvad till munter svartsyn. Eskil Holm erinrar sig tacksamt predikantens helbrägdagörelse som möjliggjort hans livsverk: "sköta jordbruket son nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet … starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst". Nedre Avaberget, Liden, Lauparberg och Holmträsk. Överallt cyklar Helmersson runt för att tala mot sin frälsningsgärning, överallt kommer han för sent. Historien har inte väntat på honom, den har redan utfört sin gärning. Nu tror folk vad de vill, och på egen hand, förklarar Eskil Holm, "det är en del av vår storhet". Predikantens befrielse är att inte längre behövas, trons mål är att upphävas. Minnet finns, men precis som den blinde Gideon förstår: det är en befrielse att slippa se allt som försvunnit. Dock återstår det mänskliga mötet i denna Lindgrens slutlikvid över arvet, minnet och alltings begynnelse. Predikanten Olof Helmersson undfår själv en nåd han inte ens bett om när han förenas med den dotter han inte visste fanns. Hon tröstar honom med vatten, han tröstar henne med arvet efter församlingen, ett arv som öppnar alla världens möjligheter till fruktbar, långvarig och livgivande synd i världen bortom Nedre Avaberget.