Vi lever en sekulär tid. För det mesta är det odelat angenämt, att slippa själva tanken på arvssynden, skulden och helvetesplågorna borde räknas till de mänskliga rättigheterna. Men lite svårt blir det med tolkningarna. När påsken går in och vi står där ovetande bland ruinerna av hela arvet i berättelser, begrepp, symboler. Golgata kan ni googla på men uppståndelsen – hur tänkte de? Visserligen finns filmer så det räcker och blir över, men vad var meningen? Och hur är det med nåden, uppståndelsen och de rena obegripligheterna som treenigheten?
I andanom ser jag teologerna höja ögonbrynen, vaksamma på intrång. Men nu tillhör ju inte ordet prästerna, knappt tron ens och inte är de ett ämbete längre. Vi börjar, vi tar nåden.
Nåden är en sympatisk och fördemokratisk tanke hos Luther; vi framträder på ren nåd, inte på meriter, inte för att vi kan kommunens värdegrund utantill, skänker ljuskronor till kyrkan och månadsgireringar till Rädda Barnen. Nej bara nåd, demokratiserade och jämlika inför Guds ansikte, med ens lite mindre allsmäktigt. Bäst på nådefrågan är Fabian Månsson, men hans böcker är ännu mer okända än Bibelns.
En gång var han mycket stor. En gigant i arbetarrörelsen med en bredd som sträckte sig från svenska tullfrågor till medeltidens politiska strider, från nådefrågan till germanska stamgemenskaper. Han satt i riksdagen, skrev romaner, deltog i psalmbokskommittén, umgicks med Nathan Söderblom så ofta han kom åt, drömde om bondesocialism och skrev den märkliga boken Rättfärdiggörelsen genom tron. Om hur frikyrkans växer fram i Blekinges kärva fiskesamhällen. Hur kvällarna fylls av trosstrider i stugorna, det är som en lång diskussion om nåd kontra gärning och visar hur starkt den enorma intellektuella vitaliteten bland fattiga och bibelsprängda fiskare. Något som ekar lika starkt ur minnet av alla bönhus i Norrbottens egen karghet.
Om lidandet har en mening kan diskuteras. Men Jesus död och lidande har just den rollen - meningbärarens. En upprorisk jude för 2000 år sedan tog på oss vår samlade dålighet och så kan vi komma till himlen med frälsta själar. Säregen konstruktion, men oavsett om man tror på den niceanska trosbekännelsen eller ej minns jag notisen om 11.541 röda stolar utplacerade i Sarajevo. Vid en ceremoni som hedrade de civila offren i ett krig som nu också börjar glömmas. Minnet av en belägring på 1990-talet.
Alla kan inte dö offerdöden, då blir ingen kvar att njuta försoningens frukter. Och 11.541 stolar är så många symboler att man förstår det verkliga lidandets gestalt.
Så här kunde vi hålla på, ord för ord. Några var mysterier redan årtionden innan sekulariseringen. ”Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade”. Scenen när Jesus gav upp andan och dog. Den epiken visste var den tog. Och hur jag funderade på vad förlåten var, något slags substantiv som kunde gå sönder. I Jerusalems tempel, inte i bönhuset hemma. Ord och symbolik i en slags kontrollerad apokalyps. Förlåten var ett tungt draperi framför det allra heligaste i templet, därinnanför fanns förbundsarken och ingen fick ”där inträda”. Utom översteprästen förstås, en gång om året. Och så dör Jesus och alla har för en stund tillgång till det allra heligaste, det mest förbjudna, det mest dolda, det mest egentliga.
Så var det med förlåten. Den rämnade. En urscen som heter duga för hela mänskligheten. Äntligen insyn. Undra på att vi blev sekulariserade.