Minnesbok om fattigdomens betydelse

Doris DahlinDen svenska fattigdomens betydelse formulerades en gång av Carl Jonas Love Almqvist. I det tidiga 1800-talets sammanhang lät han nationsidentiteten förena fattigdom med seg uthållighet och en slags entreprenörsanda. När den svenska fattigdomens betydelse formuleras år 2007 handlar det om samma uthållighet, möjligen parad med individens förmåga till överlevnad.
Susanna Alakoski släppte med Svinalängorna in lite blåsig realism i samtidsprosans andtäppa och minimalism, väldigt snabbt förvandlades hon även till emblem och taleskvinna för de marginaliserade, en talande symbol som förhoppningsvis fortsätter att skriva böcker också. Nu kommer en norrländsk skildring från en uppväxt i Härnösands 1950-tal. Doris Dahlins Skammens boning är en släkt- och minnesbok om en lojal och uthållig mamma, en alkoholiserad pappa och en miljö där utedassen och golvdraget gränsar till ren fattigdom. Eller rent av är fattigdomen, omdefinierad i välståndets tid. Det kan duga att bli påmind om detta, att det fanns boende så sent som 1968 där man slängde slaskvatten utanför knuten. Välfärden var inte hundraprocentigt utbyggd.
I den verkligheten finns ett berättarjag som finner sin väg, som läser och strider. "I många år var jag Krigaren. Den bästa av dem alla. Den med svärdet alltid lyft " Striden gäller väl nästan allt, faderns tilltagande alkoholism, den egna viljans framkomst, fattigdomens långsamma gråhet. Hon är flickan som alltid får rita svarta tavlan full med blommor till examen. En blond lillprinsessa, men också flickan som tio år gammal får åka på sommarkolonin för barn till alkoholister. Mamma är tålmodigt strävsam, farmor är hotfullt dubbel och själv lär hon sig tidigt att stänga mun hos fotografen, de dåliga tänderna ska inte synas, bara de prinsessböljande lockarna.
Hon tar på sig allt, som barn gör när vuxna inte orkar bära livstyngden. Och boken handlar om vägen in och vägen ut ur denna självpåtagna skuld. Dahlin skriver sig loss från historien och låter skildringen pendla mellan självanalys och minnesbiografi. Oftast går det bra. Själva linjen är tydlig nog, men hon väljer ett mycket högstämt tonfall som i de många och långa släktbilderna och interiörerna blir sövande monotont. Som en spänning som aldrig släpper, en sorgesång utan ände, någon gång en lovsång, men tonfallet är oförändrat detsamma. Det blir som en symfoni där finalextasen slås på alldeles för ofta.
Om Alakoski valde humor och distans väljer Dahlin patetik och självrannsakan. Det är en betydligt svårare konst, det tynger berättelsen, som vill fram. Det är trots allt den som vill leva efter bokens slut. All det sammansatt som faktiskt finns i den framgångsrika medelklasskvinnans referenser, hon som med fog kan kalla sig klassresenär, men inte gör det.
Djupt inne i texten, bakom de analytiska tillrättaläggandena, finns nämligen en grundsolidaritet med vad hon sett och vad hon vet. Om villkoren i fattigdom och arbetarklass, om tyngden i att uthärda. Allt det som följer därefter, den civilisatoriska vanan, handlar egentligen om ytlig konvention och tjafs. Det kan aldrig övertrumfa minnets realiteter från fattigdomens boningar.