Det är en bok som präglas lika mycket av sitt vemod som av sin ganska drastiska humor. Hon kallar dem aldrig vid namn, och det är kanske onödigt, Liv Ullman är bara ”modern” och Ingmar Bergman förstås ”fadern”.
Allt annat är noga inpräntat med dokumentär exakthet, det berömda, låga huset på Fårö, den omtalade flykten till München, moderns hektiska skådespelarliv i USA. Millimeterprecist, själva utseendet på möblerna, den stores pedantiska och exakta vanor, moderns märkligt excentriska livsbegrepp.
Framför allt det senare fäster med en tragikomisk precision, vilken högst märklig mor-dotterrelation och vilken galghumoristisk beskrivning den får. Porträttet av fader Ingmar är mer konventionellt, han är det vittrande geniet som försöker minnas i de tämligen havererade bandinspelningarna Linn utför mot slutet. Medan moder Liv är en mycket mer utsatt, ibland utnyttjad figur som dras isär av kändisskap och tämligen knäppa kärlekar.
Det är vackert skrivet, och i det ena fallet igenkännligt enligt en lång kulturkontext, vem av oss är inte Ingmar med Ingmar, men hur många är Liv med Liv?
Varför det kallas roman förstår jag inte, det är en slags självbiografi via två motvilliga föräldrar, det är också en berättelse om ung tillblivelse, om ett barn som blir tonåring och snart nog också mogen varelse och då verksam som biografiskribent hos fadern. Där det verkligen inte går särskilt bra, dålig bandteknik, alltför gammalt intervjuoffer, stor trötthet.
Men det spelar ingen roll, det blir bra litteratur, fin berättarkonst om mänsklig kärlek mellan tre udda och oroliga parter. Och deras ständiga uppbrott i något slags gemensamt rum. Scenerna från det amerikanska kändisskapet är faktiskt smärtsamma, en liten flicka (som blir väldigt levande igen) med ständigt utbytta barnflickor, en frånvarande moder vars glans alla vill stryka på sig själva, det mellanmänskliga alltid förvaltat någon annan stans. Och fadern i München, på myndighetsflykt och i konstnärlig exil, han som också tillhör alla, en ställföreträdande i känsla och estetik, men en fjärran fadersfigur.
Dessa starka kulturfigurer med sin stora förmåga att iscensätta världen och sin oförmåga att förstå charmen hos det icke-iscensatta. De får två intensiva porträtt i Linn Ullmanns bok, två bilder där kreativiteten inte täcker kraven från de allra närmaste och deras längtan.