Minimalistisk rysare skräms mest

Någon förmedlare av fullt legitima skräckberättelser (jag tror att det kan ha varit Stephen King och han om någon borde ju veta sådant här) har slagit fast att det som skrämmer upp folk allra mest ihärdigast är en minimalistiskt diskret knackning på dörren. Mitt om natten. I tjärsvartaste
utomhusmörkret. Det kan jag absolut köpa. För mig personligen är det också mycket grundligt skrämselframkallande om jag skulle titta över mot det andra huset på den tomt där jag bor. Och notera en rörelse där. För det ska det ju. Inte. Alls. Vara. Men så länge det handlar om rysningar och skräck i litteratur och film låter jag mig tacksamt skrämmas. Hur mycket som helst. Och allra mest uppskattar jag den sortens skräck som koncentrerar sig på subtila antydningar. Den första Paranormal Activity-filmen hade ingen budget alls och spelade in 200 miljoner dollar. Det var alltså ingen överraskning att en uppföljare levererades. Och som den levererar. Tvåan är en prequel (utspelar sig innan händelserna i den första filmen) och det är lika mycket skakig handkamera, dröjande och antydande berättarstil, fejkdokumentära stämning, okända skådespelare och stramt skickligt framdistribuerade skräck-så-att-kallsvetten-bryter-ut atmosfär. Effektivt. Och bistert. Det är en demon i ett hus i farten här också och en ung familj som råkar ut för den. Under långa avsnitt händer ingenting och det är helt tyst (även i biosalongen). Sedan brakar något till. En hund och en baby tycks vara innehavare av en perceptionsförmåga utöver det ordinarie. Och - skräcken anfaller därmed. Var så goda.