Marta flyr med sin tioåriga dotter Ania från Vitryssland till Sverige för att flickan inte ska hamna i barnprostitution. Eländet i hemlandet ställs mot ett annat slags elände: giftermål med en svensk man för att få stanna - en äldre svensk man med låg sexuell dragningskraft (spelad av Fredrik Ohlsson, Pelikanen i Varuhuset, iförd nätbrynja). En sorts prostitution mot en annan, således.
Filmens regissör Agnieszka Lukasiak, som också skrivit manus, kom själv till Sverige som politisk flykting i början av 1980-talet då hon var flicka och hon har använt sina känslomässiga minnen från den perioden för att kunna sätta sig in i rollfigurernas öden. Tidigare har hon gjort två dokumentärer, Algeria och Bortglömda, och det var researcharbetet inför en tredje dokumentärfilm som utvecklade sig till Between 2 Fires, som är inspelad i Kiruna och Ritsem, med stöd från Filmpool Nord. (Med andra ord medverkar flera fjälltoppar i filmen.)
Förvrängd bild
- Jag har detta trauma väldigt väl inpräntat i mig själv, säger hon. Jag har alltid velat uttrycka den delen av den svenska verkligheten. Vi vet om att den finns, men vi har förvrängt bilden. Det är en så stor del av vårt samhälle, som jag ville ge en röst.
Agnieszka Lukasiak berättar att hon för att göra research besökte ett flertal flyktingförläggningar i södra Sverige, och för att skådespelarna skulle få en inblick i hur tillvaron kan gestalta sig för den som söker asyl i Sverige skickade hon dem till en flyktingförläggning, där de vistades i hemlighet, det vill säga utan myndigheternas tillstånd.
- De kom tillbaka helt skakade, säger hon. Min bild är delvis förskönad. Den förläggning som de åkte till är egentligen värre än det här.
Hur då värre?
- Den är värre, den är mer traumatisk. När filmen visades i Warszawa frågade folk Magdalena: hur överdrivet är det här? Och hon sade: Det här är inte alls överdrivet, det här är underdrivet om det är någonting. Det är så konstigt för när hon tittar på filmen nu så känner hon att den är så over the top, så hon måste gå tillbaka och komma ihåg hur det var när hon var där, och då tänker hon: den är faktiskt mycket mjukare än vad verkligheten är.
Kan hända överallt
Bland annat var det många som inte fick uppsöka läkare eftersom deras besvär inte ansågs akuta. Att filmen känns extrem tror hon beror på att man får dela huvudpersonernas syn, och att man sätter sig in i framför allt Martas situation. På flyktingförläggningen förälskar hon sig i en stilig algerisk man, men de törs inte se fram emot ett liv tillsammans, eftersom ingen av dem vet om de kommer att utvisas.
- Det här skulle kunna hända överallt, det är inte specifikt för Sverige. Den enda skillnaden är att här lever vi bredvid varandra, vi lever inte med varandra. Vilket gör att hon kan vara i en sådan sits och vara helt ensam, det är ingen granne som knackar på dörren och säger jag vet att du har flyttat in, hur mår du, vill du ha kaffe, det här är Ingrid ... Det händer sällan, det händer inte alls, man är helt ensam, och det tror jag inte skulle kunna inträffa på andra ställen. Skillnaden ligger i vår ovilja eller rädsla för att nå ut till varandra och försöka förstå varandra.
Man drar ner rullgardinen.
- Precis, det är för jobbigt, man vill inte höra eller se, det är det som är skillnaden, i själva situationen är det ingen skillnad i sig.
Ändå uppfattar jag att det talas mycket om systemet.
- Det finns ett system, som det finns överallt. Schengen är ett system i sig. Och vad ska man göra? Immigrationsfrågan är otroligt komplex. Den här filmen håller på att lyftas fram som någon sorts immigrationspolitisk kritik när den inte är det. Jag har absolut inga svar på hur man ska lösa de här frågorna, jag har absolut ingen åsikt om det är dåligt eller bra. Jag vill inte alls kritisera immigrationspolitiken, jag ville egentligen mer visa en viss verklighet som faktiskt finns, men som framställs genom en förvrängd bild i medierna. Tycker jag.
Vad är det för bild?
- I Sverige har vi vardagsrasism. Det finns ganska mycket förutfattade meningar mot invandrare, vi har ett stort integrationsproblem. Man har en idé om vad en invandrare är, och den är inte speciellt positiv, och det späs på här och var. Den tandläkare som öppnar i Stockholm som är lite billigare - på grund av att de är invandrare så är de säkert inte lika bra. Det är småsaker som kommer upp hela tiden som skapar en viss bild. Man stoppar in alla i samma grupp, det spelar ingen roll om man är kärnfysiker från Irak eller om man är städerska från Polen: man är invandrare. Jag vill öka förståelsen om vad folk går igenom när de kommer till ett nytt land. En landsförvisning var det värsta straffet i gamla Rom, värre än dödsstraff, det har att göra med vad man psykiskt går igenom när man är tvingad ut ur sin naturliga omgivning. Det är klart att det är bättre i Sverige än i Irak men det är inte det: man blir ju tvingad bort från en värld som man förstår, där man kan kommunicera och bestämma över sitt eget liv.
Men tror du att det är så att flertalet känner sig tvingade, eller är det så att de flyr till något som är bättre?
- Om man är tvungen att fly så är det av någon anledning, hade man åkt därifrån och valt det själv, då kan man åka till något som är bättre, men om man flyr så flyr man för att någonting i ditt land tvingar dig därifrån. Jag flydde från Polen under krigstillstånd, min pappa var förföljd och vi var tvungna att fly. Det är klart man åker till en bättre politisk och ekonomisk situation, men du lämnar saker du älskar, du lämnar saker du förstår.
Inte de där människorna, i din film.
- Jo, men hon har ju också sina vänner där. Det som tvingar iväg henne är ju hennes konkreta situation, den här Jurij ...
Det var ju hundar som åt i soporna, folk satt och drack sprit på bänkarna, det kopulerades på gatorna ...
- Lyckan i ditt liv är inte baserad på din ekonomiska nivå
Det var en fullskalig misär.
- Du, jag var på en flyktingförläggning i Sudan, och jag såg mer lyckliga människor där än jag ser på gatorna i Stockholm, så din privata lycka, dina relationer, beror inte på misär eller inte misär. Vad som tvingar dig iväg från ditt eget land, vare sig det är krig eller vad det är, det är det som gör att du måste åka, men du lämnar hela ditt liv, du lämnar dig själv, du lämnar allt du kan, det är inte så att du gör det av egen fri vilja, utan du är tvingad därifrån.
Symboliskt
Jag uppfattar filmen som ett symboldrama, advokaten är minst sagt otillräcklig, det är Ipren-mannen ...
- Det här att jag stoppar in en advokat beror på att de ska ha en advokat enligt lag men det är ingen som har advokat, inte en enda person som jag pratade med har haft advokat. Så att de har en kort advokat är ju bättre än ingenting. Det här är en förskönad bild. Jag önskar att jag inte behövde säga så, men det är verkligen så. Jag får höra en massa berättelser men måste ändå hitta en medelväg: hur sant kan det här vara? Hade jag lyssnat på de här historierna och skrivit vad jag hade sett jag tror jag hade blivit lynchad här, ingen hade någonsin trott på det.