Det var några år sedan Mikael Wiehe angjorde Luleå senast och det bör väl ha varit en av anledningarna till att hans konsert i Kulturens hus/Stora salen på fredagskvällen var intill bristningsgränsen fullsatt.
Han hade till och med en liten men beslutsam kontingent med stenhårt lojala fans på plats, som högljutt klappade och visslade vad han än spelade och vad han än sade för något. Men endera noterade Wiehe inte det eller också ignorerade han det medvetet.
Man kan ju också tycka att det är lite onödigt att begynna en fredagskvällskonsert så sent som 20.00. Har man då en deadline att förhålla sig till så har man inte något annat val än att lämna konserten efter en dryg timme. Så är det bara.
Av någon anledning så kom jag omedelbart att tänka på Nelson Mandela när Mikael Wiehe klev in på scenen. Klädd i en stor vit skjorta och blå jeans hade han något högtidligt och statsmannamässigt över sig. Och så kallade han publiken för sina "vänner". Vi var i samma rum som en predikare, kändes det osökt som. Och förvisso kan ju Wiehe även predika; företrädesvis om politik men också rätt så endimensionellt och ständigt antiamerikanskt.
Jag håller sällan med USA i deras utrikes manövrer men ska man prata om Irak så kan man ju också åtminstone nämna hur landet hade det när Saddam Hussein var vid makten - eller?
Wiehe förmedlade också, med sitt utsökta skånska skorrande, hur det var att dela tågkupé med Kristdemokraternas Göran Hägglund ("utomordentligt trevligt, han kunde alla mina låttexter och hade alla mina skivor") och jämförde socialdemokraternas jakt på en ny partiledare med buddisteras efter en ny Dalai Lama.
Och sjöng Jakten på Dalai Lama. Samt Vem kan man lita på. Och så även den om det ödesdömda fartyget Titanic, som förresten förliste för snart 100 år sedan.
Men bäst (av det jag hann höra) var det ändå när han hyllade kompisen Björn Afzelius med Du är med mig vart jag går. Och när han drämde till med försvenskningen av Bob Dylans farliga Masters of War: Ni som tjänar på krig.
Med sig på scenen hade han Bernt Andersson och Christer Carlsson, förnämligt trakterande ett knippe instrument.