ROLF NILSÉN: Midsommarvindar och andra hemligheter

Om midsommarens alla fröjder och en av de stora filmerna handlar Rolf Nilséns krönika denna tisdag.

Kultur och Nöje2005-06-28 06:30
ROLF NILSÉN
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det äger sin obestridligt kärva charm att sitta och betrakta hur köttbitarna på grillen liksom rycks med av blåsten och sedan flyger bort över nejden.<BR>Så var det på midsommaraftonens kväll. Eller i varje fall väldigt nära ett sånt stormtillstånd. Men: vi fick i oss midsommarkäket i alla fall och innan dess, innan det så att säga blåste upp, hade man ju också midsommarpreparerat sig på verandan med matjessill, gräddfil, gräslök och en snaps som hette Utö och som var ungefärligen det godaste jag hällde ner i strupen under den här helgen.<BR>Senare på midsommaraftonens kväll struntades det högaktningsfullt i alla små grodorna och sju sorters blommor under kudden utan i stället tog vi fram möjligheten att se om en bra gammal film.<BR><BR><STRONG>PELLE ERÖVRAREN. I</STRONG> regi av Bille August, med lysande foto av Jörgen Persson och oerhörd musik av Stefan Nilsson, samt med storartat spel av Max von Sydow som den från Skåne till den danska ön Bornholm i början av 1900-talet invandrade Lassefar och med Pelle Hvenegaard som hans son Pelle. Han som skulle ut och erövra hela världen.<BR>Jag tycker att det här är en av de stora filmerna. Lika gripande och bra att se om (för mig var det säkert fjärde-femte gången men det var länge sedan sist nu) som att se den för allra första gången.<BR>Filmen fick en Oscar för bästa utländska film och Max von Sydow var nominerad för bästa manliga huvudroll. Han borde ha vunnit, men gjorde det inte. I en lång och omsorgsfull karriär är rollen som den stukade men trots allt okuvlige Lassefar bland det allra yppersta han har gjort.<BR>Pelle Erövraren, byggd på en lång romansvit av den socialistiske danske författaren Martin Andersen-Nexö där filmen bara utgör ungefär hälften av den första romanen, handlar om de som var för fattiga för att ens ha råd med biljetten till en emigrantskuta till Amerika. I stället hamnade de till exempel på Bornholm. Och en tillvaro som liknade den som slavarna i Södern tidigare hade levt under.<BR>De allra flesta i Pelle Erövraren är hårda och elaka mot varandra. Undantag finns, men det är betecknande hur många det går åt helvete för. Men trots allt tappar vare sig Lassefar eller Pelle tron på något bättre. Den får dem att orka med och fortsätta att kämpa. Det finns tillfällen i filmen när man inte kan hejda tårarn från att fylla ögonen och glömmer den ? det gör man aldrig.<BR><BR><STRONG>DET VAR</STRONG>&nbsp;alltså inte något fel på en midsommarafton som innehöll både trevligt sällskap, god mat och dryck samt en utomordentligt bra film. Att det sedan blåste halv stormvarning också ? det får man ju bara ta. Varvid denna helg läggs till handlingarna även den.<BR>Som det stora flertalet av er säkert har noterat så är vi nu, sedan några veckor tillbaka, en hemlighet här i världen fattigare.<BR>Den numera drygt 90-årige, och smått senile, förre FBI-agenten Mark Felt gick då ut och avslöjade att det var han som i mitten av 70-talet informerade de bägge Washington Post-journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein om Watergate-skandalens innersta detaljer. Och därmed kom att refereras till som Deep Throat. Felts identitet har varit okänd fram tills nu. Men nu är det alltså en hemlighet mindre att bry sig om, fast ännu finns det några kvar och bland annat då dessa:<BR>Som exempelvis: vad hände med den korrupte och med den organiserade brottsligheten djupt insyltade amerikanske fackföreningseldaren Jimmy Hoffa, senast synlig utanför en restaurang i Maryland 1975 och sedan aldrig mera?<BR>Det har spekulerats i att han begravdes i ett cementblock som sedan ingick i ett fundament till en byggnad under konstruktion. Och det har gissats på ett och annat också. Men någon riktig klarhet har man aldrig uppnått i fallet Hoffa.<BR><BR><STRONG>LIKSOM INTE</STRONG> heller i den eviga frågan om vem som egentligen sköt ihjäl president John F. Kennedy den där höstdagen i Dallas 1963 ? Lee Harvey Oswald eller någon annan? Och om det verkligen var Oswald, agerade han då ensam eller var han det lämpliga verktyget för en konspiration; närmast en statskupp?<BR>Och i det sammanhanget ? vem mördade Sveriges statsminister Olof Palme, för snart jämt 20 år sedan? En viss Christer Pettersson som kanske tog miste och trodde att han sköt sin fiende från undre världen, Sigge Cedergren?, någon sydafrikansk yrkes-mördare, någon med anknytning till kurdiska PPK eller kanske till och med en missnöjd och högerrekationär polis? Allt är möjligt. Men någon fullständig klarhet lär vi ju aldrig få.<BR>Samt: varför sjönk Estonia, för nu drygt tio år sedan? Eller kanske rättare sagt: varför sjönk hon så oerhört snabbt? Och fanns det illegalt kontraband, i form av smugglade vapen ombord? Även detta är hemligheter som mycket troligt kommer att förbli just ? hemligheter.<BR>En gammal klassiker inom hemlighets-genren är hur receptet till Coca-Cola egentligen lyder. En betydligt nyare hemlighet är vem som kommer att dö i nästa Harry Potter-bok.<BR>Det senare vet nog bara författarinnan J.K. Rowlings. Det förstnämnda är en så väl bevarad hemlighet att det torde vara lättare att få fram information om vissa superhemliga militära säkerhetsprojekt. Men tillvaron skulle ju vara torftigare utan hemligheter ? eller hur?<BR><BR><STRONG>TILL SIST</STRONG>&nbsp;bör jag erkänna att jag nu har läst en krönika av Linda Skugge i Expressen, som jag mer eller mindre högaktar henne för. I lördags skrev hon om kändisars (av olika kategorier; allra mest B- och pseudo-kändisar) behov av att ständigt synas. Och ?avrättade? bland annat det outhärdligt fjantiga paret Fadde och Linda (hon med farmor Anka-läpparna) samt levererade en del andra synpunktsrika träffsäkerheter i ämnet också. Suveränt Linda Skugge ? mera sånt!<BR>Katten Malin jamar inställsamt och är världens finaste snart femåriga katt och till nästa gång säger jag: Lev väl. Samt stor rekommendation av Ron McLartys roman Jag minns att jag sprang (Wahlström &amp; Widstrand, översättning Elisabeth Helms), som är en stor och generöst berättarglad amerikansk skildring om en jovialiskt udda människa. Läs den ? gör det!