Kolla på omslaget. Låtarna heter saker som Alone & Stoned, Bad Thing, Loser’s Walk och Baby Just Break. På insidan av omslaget ligger herr Tuff själv utslagen som en alldeles för ung missbrukare med en mikrofon och solglasögon. Skivbolaget är gamla grungeinstitutionen Sub Pop. Om någon i likhet med mig får förutfattade meningar om den här skivan så är det inte så konstigt.
Konstigt är det däremot att den innehåller klassisk, jag säger klassisk, pop. Klassisk som i T Rex, Kiss, Magnus Ekelund, Ramones och Strokes. Det vill säga, låtar som i all sin omedelbara enkelspårighet, när man lyssnar på dem, visar sig innehålla mycket mer. Det är en speciell form av komposition som King Tuff och ovan nämnda ägnar sig åt: smarta människor som beter sig till synes korkat. Men som alltså har en metod mitt i sin galenskap, en vision.
Det är inte dussinmusik. Det är musik som utger sig för att vara dussinmusik. Musik man vill höra när man passerar ett tält en solig morgon på en festivalcamping, och senare från en scen på samma festival. Det är ett soundtrack till ens sista sommar. Det är skivan man slår på under vintern när man vill minnas hur det var. Fest. Klackarna i taket. Fyra kurirer, lätt. Den femte är ens gamla mamma som sitter och väntar uppe på att man ska komma hem så hon ska slippa oroa sig.