Metalitteratur på dödligt allvar

Inledningen på Amoz Oz nya roman smakar mycket 1980-tal och postmodernism. En författare, som aldrig får något annat namn än just denna titulering, är på väg till en föreläsning där hans verk ska diskuteras. Han väntar sig de vanliga frågorna som "varför skriver du?" och "försöker ni påverka era läsare, i så fall hur?". Det riggas för metascener där ämnen som skönlitteraturens förhållande till "verkligheten" ska dissekeras. "Författaren" börjar redan på väg till sin föreläsning fantisera runt de karaktärer som omger honom på caféet där han sitter. Han döper servitrisen till "Ricky". Åt henne skapar han en olycklig kärlekshistoria med den charmerande men opålitliga "Charlie". Närmast omärkligt faller läsaren in i en berättelse där verklighet och dikt är ett. "Författaren" gör senare ett allvarligt försök att förföra den timida och fogliga uppläserskan "Rochele Reznik". Steg för steg för han henne närmare extasen. Inte ens han själv vet varför. Hon är inte särskilt attraktiv och han tycks närmast driven av någon slags måste eller predestination. Man anar författarens lek med läsaren, där hänförelsen och spänningen måste skapas för att föra oss närmare något som kanske är lika starkt som sexuell lockelse - sökandet efter svar. "Författaren" vandrar sedan runt på Tel Avivs gator. Då och då kommer han att tänka på den sionistiske poeten "Tsefania Beit-Halachmi" och dennes tidningsspalt med det laddade namnet "Rim på liv och död". Metalitteratur har ibland en tråkig förmåga att späda ut sig själv till en fadd blandning där ingenting riktigt berör. Fiktionsbrytningar kan skapa intressanta tankesprång, men intensiteten i berättelsen riskerar att falna. Det som gör att Oz ändå lyckas hålla sin berättelse levande beror på den språkliga nerven, även översättningen har spänst, bilderna känns oväntade och dramatiska. Men framförallt finns kraft i de frågor som ligger under själva händelseförloppet - när romanen pekar utanför sig själv. Svårigheterna i att tolka en text, att någonstans tvingas inse att vi inte sitter på sanningen, att ingen av oss har fullständigt rätt eller fel, speglas i textpartier där Oz ger oss alternativ som läsare. Går "författaren" vidare på egen hand eller förför han verkligen "Rochele". Oz lämnar oss möjligheten att välja själva och skriver två parallella historier.Någonstans på en av de mörka gatorna i Tel Aviv river författaren sig blodig på en uppspänd taggtråd. Där någonstans anas allvaret bakom frågeställningarna. I Israel, och i Palestina, är frågan om vem som har rätt och fel i tolkningarna av ett händelseförlopp inget hårklyveri. Det är dödligt allvar. Förmodligen finns här en viktig del av svaret på frågan "varför skriver författaren?". I Amos Oz fall handlar det om att föra "dem" närmare "oss". Upplösandet av gränser mellan "sant" och "falskt", "vän" och "fiende", framstår som en av hans mest angelägna uppgifter.

Metalitteratur på dödligt allvar

Amos Oz Rim på liv och död Översättning från hebreiska: Nicholas de Lange Översättning från engelska: Rose-Marie Nielsen W&W