Utan att gå in på om förståsigpåarna har rätt eller fel får man anta att en viss svensk språkkonstnär förbisetts. Pär Thörn, född 1977, skriver förvisso absurdistiska böcker i Hodells och Fahlströms efterföljd, men med ett i grunden säreget uttryck. Allt sedan 2005 har han noterats för vilda utsvävningar, som omskrivningen av Strindbergs Röda rummet till alfabetisk form (där varje ord sorterats om efter sin begynnelsebokstav) och dikter på Tintin-språket syldaviska. Pär Thörns största triumf måste vara essän om futuristen Dan Segerlund i litteraturtidskriften Album. Det är berättelsen om hur Segerlund i modernistisk iver kraschar ett av Fredrik Bööks föredrag i Lund, beväpnad med pistol. "Jag kände inte till den vrickade revolvermannen Dan Segerlund - vår ende autentiske futurist och terrorist", skrev Mikael van Reis i Svenska Dagbladet. Det var det nog inte någon annan som gjorde heller, då Segerlund aldrig existerat. De dagböcker på KB som Thörn hänvisar till går inte att återfinna. Det räckte dock med att läsa mellan raderna. Thörn avrundar sin essä med teorin att "litteraturhistorien alltid måste skrivas om för att vara sanningsenlig".
Det finns många risker med denna sorts kliniska avantgardism. Att följa en författare som Thörn medför också en ständig oro för att hans litterära projekt ska stupa på sin egen djärvhet, bli övertydligt, och därmed förstöra hela författarskapet. Trots att det strider mot skapandets alla principer förväntas just modernismens litteratörer svara för en konstant kvalitativ utveckling.
Därför är det med en klump i magen som man slår upp Pär Thörns nya bok Verkligheten nedtecknas, ges ord, förvanskas och blir en ny omformad verklighet - Dokument kring mordet på Robert Risberg i Uddevalla 960513. Titeln, såväl som baksidestexten, anger att det rör sig om ett arkiv över en särskilt omskakande händelse. Robert Risberg, sångare och gitarrist i det kommunistiska black metal-bandet Satanic Red Storm, har blivit mördad. Hans död kopplas till den lokala metal-scenen i Bohuslän, och Stefan Persson i det nazistiska bandet Asmodeus SA befinns vara skyldig. Risberg begravs och Persson sätts i fängelse.
Verkligheten nedtecknas uppges vara en subjektiv skildring av detta händelseförlopp, men ingenstans i boken hörs författarens egen röst. I stället byggs berättelsen upp av utdrag ur förhörsprotokoll, avlyssnade telefonsamtal, bilder på flyers och skivomslag samt fanzinerecensioner. Förlagsinformation avslöjar inte ifall materialet är genuint. I vilken mån är det då en subjektiv skildring, och av vad, frågar man sig?
Till en början är det detta som man omedelbart vill ha utrett för sig. Finns här någon sanning? Man googlar, bläddrar otåligt fram och åter och beter sig på det stora hela mycket barnsligt. Ofrivilligt förvandlas man till en medskapare i berättelsen om verkligt avantgarde och ungdomlig dårskap. Eller rättare sagt, ju mer sparsmakat mordhistorien skildras, desto mer fängslande blir den. Man fullständigt ryser över det autentiska anslaget, de av tradition virriga polisprotokollen och de kongeniala illustrationerna av konstnären Ragnar Persson. Så går det plötsligt upp för en. Än en gång har Pär Thörn lyckats konstruera genuinitet.
Som en kommentar till vad som är sanning och vad som är fiktion är Thörns senaste experimentella litteraturprojekt briljant ur alla upptänkliga aspekter. Vad som gör Verkligheten nedtecknas unik är dock att boken dessutom kan passera som ren spänningslitteratur. Något sådant har mig veterligen aldrig presenterats i vårt land, allra minst på Pistolteatern.