Den borde framkalla hela nostalgin för sextiotalet, för den ljuva och upproriska ungdomstiden, när alla reste sig, när gruvarbetarna, Hoola Bandola och Marit Paulsen och Sara Lidman. När det var en lust att leva.
Men någonting bromsar i denna färd genom den oppositionella litteraturen 1965-75. Imponerar gör förstås Svedjedals läsning på tvären över genrer, över högt och lågt, Lars Gustafssons briljans och tvivel sida vid sida med Blå Tågets fladdriga avangardism och någonstans mitt mellan Gunn Britt Sundströms snart ihjältjatade och sönderälskade roman Maken.
Jag irriterar mig nog på Svedjedals brist på tonträff, hans tendens att tålmodigt mala sig igenom texterna med litteraturvetarens ihärdiga systematik, mer än med den lättsinniga penselns impression. Han ramar också in sitt resonemang till att granska själva spelplanen, det vi kallade borgerlig demokrati, parlamentarismen, hellre än den glödande tron på utopin, på människans oändlighet, den ideologiska berusningen. Det blir mer träigt än andligt, om jag säger. Vi var inte så intresserade av den ramen.
Men jag gillar hans iakttagelse att Lars G redan tidigt såg att utopin brunnit ut, vilket förklarar varför han själv kom så långt in i liberalismen att han för en tid blev osynlig; ingen höll honom fast ju. Och hans närmsta pedantiska genomgång av Sundströms generations- och kärleksroman Maken gör den än mer obegriplig, denna ytterst sönderkokade och pladdrande relationsprosa.
Länge sedan nu, snart generationer bort, ändå lyser några av namnet oföränderligt starkt. Borde kanske Staffan Seeberg få en renässans? Och vad än jag anser om Svedjedals historieskrivning, han visar på periodens genomgripande betydelse i kulturlivet, dess etik och estetik. Den normerade, vilket högern aldrig förlåtit. Sara Lidman gav inte upphov till gruvstrejken, men den kan aldrig beskrivas utan hennes Gruva (1968), vilket socialdemokratin aldrig förlåtit.
Ner med allt, formulerat som en fråga.