Progressiv rock: synthar och 5/6-delstakt. Inte för att man behöver bry sig, det är mycket bättre än så. Inledningsvis känns det som att det här skulle kunna vara en uppdaterad Marquee Moon. Det vill säga komplicerad bortom ens fattningsförmåga men ändå underbar. Det har med melodierna och texterna att göra och själva spelandet, gitarr- och klaviaturfigurerna, de är så bra att jag inte tänker på hur skickligt det är genomfört. Men det skulle lika gärna kunna tilltala alla er som tycker att tidiga Genesis är bättre än Television. Skivan tappar i fokus en bit in, den blir mer teknisk än konstnärlig. För det är förstås sank mark det här: så fort melodierna blir för simpla eller svåra börjar man tänka på hur duktiga musiker man lyssnar på. Och man vill spy litegrann. Det kan vara flum, men kanske har man bara ätit för mycket av något gott?
