Hennes två förra skivor är hennes bästa, till och med bättre än de två första. Den här är ännu bättre. Det är lätt att bli spontant misstänksam när det kommer till nationalism. Jag skulle vilja säga att det är väldigt osvenskt och oklädsamt att vifta med flaggor och vurma för sitt eget lands förträfflighet. Om det inte handlar om sport förstås. Då är det ok att heja. Och det här är visserligen en skiva om, och en kärleksfull hyllning till England, men inte som man kan tro att en indiestjärna skulle göra den. Det är inga Kinks-pastischer enligt Blur-konceptet, eller Beatlesdito, sådär som Oasis höll på när de slog igenom. Det är inte ens, och som tur är, excentriskt och dubiöst som Morrisseys numera väldigt tjatiga skildringar av ett England som var bättre förr. Let England Shake handlar mest om krig och egentligen ingenting om att exempelvis dricka eftermiddagste.
Vad gäller hur det låter då, snarare än hur det inte låter. Yoko Ono, Can, Kate Bush, Karin Dreijer-Andersson och Clash, sådär som de lät emellanåt när de höll tillbaka; Straight To Hell, Ghetto Defender. Och just i det avseendet är det hela väldigt engelskt. Något med temperamentet, som ett kolonisatörsarv, hela tiden hövligt trots att världen omkring en bokstavligen brinner. Men helt eget ändå. Det är inspelat mer eller mindre live i en kyrka, och det är stort och pampigt och ofta akustiskt, men fyllt med elektricitet. Enormt välskrivna sånger och melodier. Mörka och vackra texter. Sjungna av en ängel.
Kriteriet för att dela ut högsta betyg är för mig när impulsen att själv sluta med musik infinner sig. När jag känner att själva uttrycksformen är fulländad i och med det jag hör. Det händer, med nya skivor, kanske två gånger per år. Det är inte ofta, och jag slutar naturligtvis inte med musik för att någon annan är bättre än jag. Men det känns så, det är väldigt abstrakt, det är svårt att säga exakt vad som triggar igång den impulsen. Men nu kom den. Det är första gången i år. En helt perfekt skiva.