Mer huvud än kropp

Heja Sverige<BR>Allt är så utstuderat, skenbart insmickrande med välkänd musik men samtidigt uppdukat för att publiken ska bli osäker. <BR>Till det skenbara hör också själva möbleringen. Den skickar signaler om något välbekant, men som inte kommer att motsvaras av den kroppsliga erfarenheten många i min generation och från den plats jag kommer från i världen har av sådana rum: Heja Sverige visas på ett traditionellt dansgolv för sällskapsdans. Publiken är därför lika traditionellt placerad runt om. som ett gäng riktiga panelhöns medan Spångberg ser ut att ha bra glid. Och redan här bryter han ner begrepp och föreställningar om fenomenet dans. Jag ska alltså inte själv dansa, föras runt golvet så motsols som man brukar, och så motsols som Spångberg också dansar, utan bara titta på. Då gör vi istället det som är normalt för ett scen- och salongförhållande, är receptorer. Men den som erövrat golvet helt själv är ingen superdansör, istället är kroppen något vind. Han ställer sig som en trana med bakåtlutat huvud, övergår till rörelser med folkdansinfluenser från Norden, instick från den moderna konstdansen och klassisk balett. Dessutom har Mårten Spångberg i denna rörelsens pyttipanna också plockat in kroppsställningar från idrotten, discodans, rock?n roll och från de privata festernas övergivna dansnördar. Jag tycker mig till och med se ögonblick ur den märkliga buthon. Fast det senare är egentligen inte så underligt eftersom buthon är minst lika teoretisk som Mårten Spångberg. mer forskare och skribent än dansare och under det som visas i Heja Sverige finns en utvecklad diskussion om både dansens regler och inriktningar, och om det mänskliga varat. Just nu väljer han dansen istället för språket som medel för frågor om till exempel hur förändring sker, paradigmskiften, kunskap och inlärning. Därför blir hans föreställningar forskningsprojekt där publiken får medverka. Däremot är dess roll oklar, kanske är publiken mer till för Spångberg än han för den. I långa teoretiska resonemang som bland annat gått att läsa på Moderna dansteaterns hemsida, nämner han att publiken ska ges utrymme för vitt skilda upplevelser och att åskådaren göras aktiv i sin roll som att delta genom att se. Heja Sverige ska vara som en böjning framåt. Människorna ska engageras så som en idrottspublik som jublar när det blir rätt! Vad detta lyckade ögonblick egentligen består av är givetvis outtalat. Det är något som nog ska förstås på ett kroppsligt plan. Ungefär som när man i Folkets park fått en danspartner som med egen accent ger våra gemensamma minuter på dansgolvet en särskild, aldrig mer upplevd rörelse. aldrig ett sådan stund med Mårten Spångberg. Det är helt enkelt alldeles för mycket huvud och för lite kropp i det som utspelas på, genom och runt den projicerade ljusspringan framför mig. Detta oavsett om det är Jan Johanssons vemodiga jazz på svenska eller Nina Simones mer rockiga musik som spelas.

Mer huvud än kropp

Dansföreställningen "Heja Sverige" vilar på en rejält teoretisk grund. Det förstår man ganska snabbt när man ser dansföreställningen med idé och koncept av Mårten Spångberg. Scenföreställningen visas på Kårhuset i Piteå och recenseras här av Regine Nordström.